Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En sammansmältning mellan scen och dike

Katarina Giotas (Suzuki) och Jung Nan Yoon (Butterfly).
Foto: Mats Bäcker

Ingenstans odlas identitetspolitiken som på operan. Ingenstans blir man så till sig i trasorna för att exekutören tillhör rätt grupp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På Göteborgsoperan hade Giacomo Puccinis italienska opera "Madame Butterfly" (1904) premiär i går. Den handlar om en mycket ung japansk geishas tragiska kärlekshistoria med en svekfull amerikansk marinofficer. Han gifter sig med henne, gör henne med barn och försvinner hem till USA där han med tiden gifter sig igen. Sedan kommer han tillbaka för att ta hennes barn.

För denna opera har man städslat en italiensk dirigent, en japansk regissör samt två koreanskor som alternerar i titelrollen.

Föreställningens ena Butterfly, Jung Nan Yoon, säger i ett samtal som finns att höra på Göteborgsoperans hemsida att hon egentligen är för ung för att sjunga den här krävande rollen, men att hon måste det och anspelar på sitt ursprung. Visst måste hon, det tycker jag också, när jag hört och sett henne. Men inte på grund av utseendet utan på grund av uttrycket. Rakt, naket och risktagande. Låt oss hoppas att denna häftiga sopran får göra många andra roller. För med den här sortens tänk kring rollbesättningar skulle en svart operasångare aldrig få göra annat än "Porgy and Bess".

Hur som helst regisserar japanen Yoshi Oïda en mycket intressant föreställning, där relationen mellan den 15-åriga och den amerikanske marinofficeren (tenoren Marcelo Puente) blir mer än klyschan skönheten och odjuret. Pinkerton framstår inte som hennes livs kärlek, utan som hennes enda möjlighet. Han är den rastlöse romantikern och den självömkande narcissisten. Hon är realisten. Det är först när hon blir övergiven med deras kärleksbarn som hon alltmer desperat klamrar sig fast vid drömmarna, därför att inget annat finns när också samhället har vänt henne ryggen.

Scenerna tillsammans med Butterflys enda tappra vän Suzuki, mezzosopranen Katarina Giotas, får mig att gråta. I Suzukis ögon ser vi Butterfly. Utsattheten förstärks sublimt genom Tom Schenks scenografi, avskärmade i ett hem av skärmar tapetserade med gulnade tidningspapper. Här pågår en enda lång tröstlös väntan på att livet ska börja igen.

Fram till slutscenen är det här ett koncentrerat kammarspel, befriat från exotiserande kitsch. Manlio Benzi får till en total sammansmältning mellan scen och dike. Men sedan är det dags för Butterfly att begå harakiri. Då havererar föreställningen.

Kanske blev den japanska regissören till slut trött på att krishantera de italienska upphovsmännens unkna orientalismer.

FAKTA

■ OPERA

■ Madame Butterfly

Av Giacomo Puccini Regi Yoshi Oïda Dirigent Manlio Benzi Göteborgsoperan

■ Speltid 2.45 t.