Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En roman som vill berätta för mycket

Valerie Kyeyune Backström.
Isabella Hammads Parisaren. Nordstedts förlag.

Isabella Hammads epos ”Parisaren” rymmer stora ambitioner.

Valerie Kyeyune Backström läser en roman som nästan, men bara nästan, är ett mästerverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Som ett riktigt epos på närmare 600 sidor och med över 60 personer att hålla reda på, är ”Parisaren” litteratur av den klassiska skolan som rör sig över kontinenterna, lika mycket för att berätta om Palestinas historia som om huvudpersonen – ”Parisaren” – Midhat Kamal.

I honom förkroppsligas främlingskapet, det som sker när ens liv utspelar sig på många platser, hur exilen gör hemkomsten omöjlig. Efter en omvälvande studietid i Frankrike återvänder han till barndomens Nablus men inser att allt förändrats – eller snarare hur han förändrats, blivit någon ny. Samtidigt rör sig revolutionen i luften, och denna politiskt omvälvande tid ska få djupa konsekvenser för landet såväl som bokens karaktärer.

Liv och död, ni vet.

Valet av tid är knappast en slump – det är från första världskriget och framåt vi får följa både Midhat och Palestinas öde. Det är väl researchat och noggrant återgivet. Och häri ligger både romanens styrka och brist. 

Isabella Hammad är tekniskt begåvad, och klarar av att sjösätta denna mastodontensemble med en förmåga hos en luttrad författare snarare än en debutant. Men ändå lyckas hon inte alltid fullt ut med att uppbåda den inlevelse hos läsaren en sådan här roman i bästa fall kan uppbringa. Liv och död, ni vet.

För även om karaktärerna är många är det inte i själva mängden namn bristen ligger.  Trots att de alla fyller en funktion, särskilt för att förklara kolonialismens många huvuden, eller politikens lockelse och faror, eller helt enkelt ge Midhats bakgrund kött på benen, blir dessa kapitel inte alls lika engagerande. Hennes stil är ibland lite för distanserad för att ge alla karaktärer liv, för att låta de bli mer än bifigurer. I stället längtar jag tillbaka till Midhat, en längtan som stundom blir väl lång, då det kan gå många sidor (kapitel!) innan han dyker upp igen.

Och jag undrar om boken egentligen inte är två historier, två historier som kanske skulle vara bättre att läsa var för sig?

För hos honom får Hammads knivskarpa förmåga att beskriva medvetenheten om den egna kroppen och hur man är skild från andra, en insikt som liksom följer och plågar Midhat, blomma ut. Och jag undrar om boken egentligen inte är två historier, två historier som kanske skulle vara bättre att läsa var för sig? En om exil och identitet, och om olycklig, episkt olycklig kärlek – och en om Palestinas historia? Eller så är jag bara gnällig, anmärker på petitesser. Blir bortskämd för när den här boken är bra, är den storartad. För att Hammads språk och konstruktion är så finstämt, avancerat, njutbart. Kanske hänger jag upp mig på det som saknas, ger det oproportionerligt stort utrymme, för det är de små detaljerna som hindrar denna roman att verkligen bli ett mästerverk. För det är verkligen nära. Så, så nära.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

 

ROMAN

ISABELLA HAMMAD

Parisaren

Översättning Alva Dahl

Norstedts, 574 s.