Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En pjäs för barn som får vuxna att vilja gråta

Julia Gumpert, Annika Olsson och Sara Runsten i "Hoppet – för jag dog inte".

Foto: BENGT WANSELIUS
Hjärtskärande scen. Foto: BENGT WANSELIUS
Rädda på flykt. Foto: BENGT WANSELIUS

Margareta Sörenson ser "Hoppet – för jag dog inte", My Areskogs hjärtslitande pjäs om barn på flykt på Pantomimteatern i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

HOPPET – FÖR JAG DOG INTE

Av My Areskoug och ensemblen

Pantomimteatern, Stockholm

Ålder 9+

Glimtarna av humor griper jag tag i, som halmstrån. Att berättelsen om ett ensamkommande flyktingbarn slutar lyckligt är ju en klen tröst.

För hur kan vi tala om lycka, när storebror fallit offer för krypskyttar och när det äntligen finns en mobiltelefon att låna, då finns inte längre en mamma som svarar?

My Areskoug har tillsammans med delar av ensemblen skapat en pjäs utifrån verkliga berättelser som kokats ner till en. Något att skratta åt finns egentligen inte, men klokt nog har en del av syskondynamiken fått skimra till av både konflikt och lust.

Sprallighet i skummande vågor

Och när huvudpersonen på sin flyktväg får en ny vän i ett ännu yngre barn, finns en sprallighet mitt i de skummande vågorna på stranden som lättar på trycket. Som annars bultar tungt i hjärtslitande scener som uppbrottet från mamma, och gastkramande moment som flyktförsök från tvångsarbete.

Migration och flykt är en av vår tids stora och svåra frågor. Skildringarna på olika scener börjar bli ganska många, ofta smärtsamt lika verkligheten. Att skildra hela problematiken med hjärta och respekt också för barnpubliken är inte enkelt.

Samtida, odogmatisk mimteater

Mimteater utan ord, men med största vältalighet i rörelse och gester är en fantastisk form när den som ofta hos Pantomimteatern använder den fantasifullt. ”Hoppet – för jag dog inte” är samtida mim, helt odogmatisk och mycket kreativ.

Tre aktriser spelar allt: flyktingbarn, mamma, vakter, soldater, vakthundar. Scenen är mycket enkelt utrustad med plastbackar och pallar framför en fond av kullar eller vågor. Effektiviteten i berättandet är tät och intensiv, och den dramaturgiska tråden är hårt tvinnad.

Pojken som har förlorat sin bror på vägen överlever. Hur lycklig kan han bli i livet, med ett sådant bagage att bära? En liten kille i smutsig tröja. Jag vill gråta. Men så finns där något annat och mer i nyfikenhet, livslust och spring-i-benen som ändå ger, just det, hopp.

 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.

 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!