Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En pinsam Norgehistoria – i antinazismens namn

Torgny Segerstedt.Foto: PRIVAT
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Ett norsk-svenskt seminarium kring Torgny Segerstedt och demokratin har efteråt väckt debatt mellan deltagarna.

Jens Liljestrand skriver om en fars med självgoda svenskar och inskränkta norrmän i huvudrollerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SEGERSTEDTSEMINARIET. “I Norge talar vi om de tre I:na”, säger Anki Gerhardsen allvarsamt. “De tre I:na som man aldrig får diskutera i offentligheten. Nämligen Islam, Integrasjon och Innvandring!”

Det är lördag i Jonsereds herrgård, en strålande vacker höstmorgon, och vi är trötta på Norge. Trötta på att höra om hur greit allting är med Fremskrittspartiet i regeringen. Trötta på de uppspärrade, ömsom medlidsamma, ömsom hånfulla blickarna när vi för miljonte gången tålmodigt försöker förklara varför svenska liberaler har lovat att på inga villkor samarbeta med Sverigedemokraterna. Trötta på att få påståenden som att “EU bestraffar Storbritannien för brexit” presenterade av meriterade forskare som vore det ett objektivt faktum.

Det här går ju inte. Det här är meningslöst.

Under månaden som gått sedan dagarna i Jonsered har GP:s kulturchef Björn Werner och Aftenpostens medarbetare Anki Gerhardsen debatterat det som hände. Själv hade jag inte tänkt skriva något alls.

Sedan ett antal år anordnar den svenska Stiftelsen Torgny Segerstedts minne ett seminarium tillsammans med sin systerorganisation, Torgny Segerstedts Minnefond i Norge. Respektive organisation bjuder in deltagare från respektive land till ett möte, med samtal, lunch, fika, middagar. Det kändes hedrande att bli inbjuden; jag tackade omedelbart ja. Ämnet för seminariet, som ägde rum i början av oktober, var "Den bräckliga demokratin". 

Jag minns inte vad jag förväntade mig. Kanske olika nordiska perspektiv på den auktoritära högerpopulism som sprider sig nere i Europa. Kanske om vad Segerstedts legendariska gärning som chefredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning under andra världskriget kan lära oss om det som nu sker i Ungern, Turkiet, Polen, Ryssland och Brasilien? Om nazisterna i Almedalen? Om nazisterna utanför Bokmässan?

Om barnen som för tre år sedan mördades i Trollhättan, inte långt härifrån?

Om Utøya?

Men i den vackra, pampiga herrgården, inklämd i en efter några timmar allt kvavare seminarielokal, inser jag att det här inte kommer bli ett sådant samtal.

Kanske har vi rentav olika bilder av Torgny Segerstedt?

Redan under de första frågestunderna börjar vi bråka om brexit. Enligt svenskarna drevs brexit-kampanjen av populism och lögner, ett självdestruktivt beteende som har fått den mycket förutsägbara konsekvensen att Storbritannien mer än två år efter folkomröstningen fortfarande är lamslaget och inte har en aning om hur framtiden utanför EU ska se ut.

Några av norrmännen verkar hålla med. Men några andra, aningen mer högljudda, har det motsatta perspektivet: brexit var minsann ett välinformerat och rationellt val, britterna har beslutat sig för att bli självständiga och inte dikteras utifrån och drabbas därför av Bryssels översittarfasoner.

Vi har helt enkelt helt olika bilder av världen. Kanske har vi rentav olika bilder av Torgny Segerstedt?

 

LÄS MER – Salomon Schulman: Norge har inte bearbetat arvet från nazismen 

Frihetspennan delas ut till vänsterliberaler

Torgny Segerstedt var en vän av Norge och en fiende till nazismen, så mycket är klart. I Sverige har han lyfts fram som en antinazistisk ikon. När jag läser listan på vilka som mottagit Frihetspennan, den utmärkelse som årligen delas ut av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne, dominerar namn ur den i svensk offentlighet breda vänsterliberala fållan: Elisabeth Åsbrink, Niklas Orrenius, Lena Sundström. Personer som förknippas med kampen mot högerextremism, fascism och rasism.

Kanske är det därför de svenskar jag umgås med under helgen i Jonsered är så chockade. Segerstedtseminarium? Det här?

Det är så utslitet att inte ens de mest desperata swishtiggande högertrollen i mitt svenska twitterflöde skulle orka rapa upp det.

Arrangörerna har valt att låta norrmännen bo över på Jonsereds herrgård, medan svenskarna är inkvarterade på hotell inne i centrala Göteborg. Det är med yttersta motvilja som jag är ohövlig nog att påtala detta i en tidningstext eftersom kritik mot arrangörer alltid bör kommuniceras internt, men det är omöjligt att komma ifrån vilken katastrof detta är. Redan i taxin börjar vi svenskar prata i munnen på varandra om de förfärliga, naiva, inskränkta norrmännen. Jag märker hur snabbt vi radikaliseras i vår svenska ekokammare; efter några glas på en bar raljerar vi vilt och hänsynslöst om våra nordiska systrar och bröder.

Vad norrmännen samma kväll och natt säger om oss i sin exil ute i Jonsered vet jag inte. Men när vi möts igen i gryningen på lördagen är det som att en skyttegrav löper genom seminarielokalen.

"Blåbrun konsensus"

Och det är alltså nu, klockan 08:30, som Anki Gerhardsen håller sitt föredrag, med titeln "Det trange ytringsrummet". Gerhardsen har för oss deltagare presenterats som universitetslektor, journalist, teaterkritiker och mediekritiker i Aftenposten. Jag känner inte till henne sedan tidigare, men hennes budskap är inte nytt. Påståendet om att man "inte får" diskutera islam, integration och invandring är nog en av de mest tröttsamma, uttjatade och banala klichéer jag vet.

Det är så utslitet att inte ens de mest desperata swishtiggande högertrollen i mitt svenska twitterflöde skulle orka rapa upp det, inte för att de inte tycker så, utan för att det är så fasansfullt lamt.

Det är så 2012, eller 2002. Det är som att jag i en seriös diskussion skulle förklara att "det kinesiska tecknet för kris betyder både hot och möjlighet".

Men Gerhardsens föredrag handlar inte främst om "de tre I:na", utan om allt det andra man "inte får tala om" i Norge. Specifikt nämner hon samer och transpersoner.

Det är inte Norge som är på efterkälken. Det är vi.

Werner har beskrivit det som att norrmännen befann sig i en "blåbrun konsensus". Jag delar inte den åsikten. Man behöver inte vara "blåbrun" för att tycka det är svårt att kritisera samer och transpersoner; i Sverige har för övrigt transfrågan debatterats livligt efter en synnerligen kritisk artikel av den illröda Kajsa Ekis Ekman på Aftonbladets illröda kultursida (alla de inblandade verkar dock ha överlevt, så något publicistiskt självmord är det knappast frågan om).

Snarare skulle jag tala om att svenskar och norrmän i Jonsered uppvisade en total brist på samsyn om vad som är relevant för en diskussion på temat "den bräckliga demokratin". Handlar civilisationsstriden om att bekämpa en klimatförnekande, populistisk, vetenskapsfientlig och rasistisk höger? Eller om den fruktansvärda förföljelse som drabbar de tappra norska journalister som kritiserar samer och transpersoner? Ja, vissa frågor är känsliga, vissa ämnen laddade, vissa samtal svårare att föra än andra. Men vad är viktigast? Vad är mest akut? Vad hade Segerstedt tyckt, tänkt och krävt av oss?

Rasism mot samer

Ändå lämnade jag alltså Jonsered fast besluten att inte skriva om episoden. Det kändes för otacksamt, för pinsamt, och handen på hjärtat: hur mycket av mina och de andra svenskarnas reaktioner handlade om överkänslighet och ovana vid den norska frispråkigheten, en ryggmärgsreflex att skrika om rasism och fascism så fort någon petar på vår självgoda liberala bubbla?

Så läser jag om nomineringarna till Augustpriset, där Linnea Axelsson är en av favoriterna i den skönlitterära klassen för sin diktsamling "Ædnan". Axelsson, som har en samisk förälder, skriver i sin långdikt fram den samiska historien i tre generationer.

På Twitter ser jag hur Axelsson hånas med tillmälet "lapp-alibit" och studsar till. "Lapp-alibit", verkligen? När började högertrollen slänga sig med sånt? Är det det nya, efter "batikhäxa", "soyboy", "snöflinga" och "godhetsposör"?

Och det slår mig att jag har fel. Det är inte alls omodernt att vara kränkt för att man "inte får" sparka på samer. Det är ingenting man växer ifrån. Det är inget som går över.

Det är inte Norge som är på efterkälken. Det är vi.

Därför skriver jag till slut ändå den här texten, lite som en varning. Kanske är det Norge som visar oss vår framtid? Kanske ska nästa seminarium avhandla "De tre L:en" – det vill säga Liberaler, Lappar och ... tja, Laktosintoleranta? Litteraturvetare?

Något på L får det väl vara i alla fall, något bekymmersamt och angeläget och tabubelagt ämne som vi absolut måste få lov att diskutera.

I Torgny Segerstedts namn.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".