Jag ser en bild av män i fångdräkter med trianglar på bröstet. Det är i Tyskland 1938 och homosexuella sätts i koncentrationsläger. Hur kunde det ske?
Koncentrationslägermemoaren "Männen med rosa triangel" präglas av en nästan chockerande enkelhet. Ytterst komprimerat återges österrikaren Josef Kohouts (1917-1994) vittnesmål. Från häktningen i Wien 1939, då han som homosexuell döms av nazisterna som "degenererad", fram till krigsslutet 1945.
I litteraturens försök att omfatta historiens mest fruktansvärda berättelser blir det enkla till det brutala. Och denna enkelhet, som en sorts strategi för att begripliggöra, leder många gånger fram till det som inte går att förstå, till frågan. Jag tänker på titeln på en annan lägerskildring, Primo Levis roman "Är detta en människa?" - liknande frågor ställs i "Männen med rosa triangel", som en sorts omedgörliga utbrott i den mycket sakliga redogörelsen:
"Finns det en normal hunger och en onormal hunger? En normal törst och en onormal törst? Är inte hunger hunger och törst törst?".
Frågan är formen för den här skriftens ilska, förtvivlan och sorg.
Kohut får under förmiddagarna med sina bara händer skyffla snö från ena sidan av vägen till den andra. På eftermiddagen får han flytta tillbaka snön igen. När fångens vilja och värdighet är ordentligt nedbruten väntar det produktiva straffarbetet i lertaget. Många fångar behöver inte avrättas - de dör redan under det tunga arbetet.
Och överlevarens vittnesmål är också berättelsen om hur någon lyckades överleva:
Genom att bli älskare åt en kapo - en fånge som blev lägerledningens medarbetare med uppgift att vakta de andra fångarna - lyckas Kohut slippa det tyngsta arbetet, komma över extra matpaket och vid något tillfälle till och med slippa undan tortyr.
Vid sidan av de sadistiska övergreppen från nazisterna är detta också en skildring av lägerhierarkierna, och indirekt hur överlevaren lever för att någon annan dör. Kanske är bokens värsta mening:
"Det gav mig en viss maktposition i lägret". Det är en lika smärtsam, om än inte alls lika tydligt formulerad punkt i texten - hur Kohuts klättring innebär att han får en statusposition vars privilegier alltid är på medfångarnas, och aldrig på förtryckarnas bekostnad.
I ett efterord av den österrikiske gayaktivisten Kurt Krickler beskrivs Kohuts kamp för rätten till kompensation efter Förintelsen: först 2005 inkluderades sexuell läggning i lagen om ekonomisk gottgörelse till koncentrationslägersoffer i Österrike. Och det är ett svårsmält och groteskt faktum att SS-vakter kunde tillgodoräkna sin tid i koncentrationsläger som pensionsgrundande, men inte homosexuella före detta fångar - de var ju dömda brottslingar.
Så byter det förtryckande våldet skepnad och fortsätter följa Josef Kohut genom livet. Och kanske är det så man ska förstå hur homosexuella tillhört en många gånger förbisedd grupp av förintelseoffer - det statligt sanktionerade våldet upphörde inte, det skiftade bara uttryck. Och fortsatte.
"Männen med rosa triangel" är oumbärlig historieskrivning. Och det är lätt att ens möte med det oerhörda vittnesmålet slutar i en fråga: Hur kunde det ske?
Jag tänker på att inte glömma. Jag tänker på vad vi ska göra med de minnena. Till exempel ställa en fråga till ett "nu". Vilket innebär ett större mått av uppfordran jämfört med en ställd till ett "då":
Jag ser en bild av ett sönderslaget ansikte. Det är i Ryssland 2013 och det är förbjudet att sprida "homosexuell propaganda". Hur kan vi hjälpa?
Kristofer Folkhammar
Författaren och Expressen-medarbetaren Jonas Gardell har skrivit förord till boken, som därför recenseras av Kristofer Folkhammar, författare och kritiker i Aftonbladet.