Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En opolitisk amerikan – i Trumps tidevarv

Lousie Glücks diktsamlingar är sparsamt översatta till svenska.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN
Den amerikanske presidenten Donald Trump.Foto: B2820 BRIAN JORDAN / STELLA PICTURES/RETNA/AVALON.RED B2820
Alex Shephard.Foto: The New Republic

Nobelpriset till New York-poeten Louise Glück är ett välförtjänt om än förvånande val, skriver den amerikanske journalisten Alex Shephard vid The New Republic i en kommentar till Expressen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET. För den som har misstänkt att Svenska Akademien har ett horn i sidan till oss amerikaner – tack vare Horace Engdahl och den 23-åriga luckan mellan Morrison och Dylan – är det förvisso chockerande att nu se två amerikaner ta hem priset inom en femårsperiod.

Glück är på många sätt Dylans motsats, en poet med stort P, någon som långsamt och över decennier har byggt upp sin ryktbarhet. Om Dylan representerade amerikansk konst i dess mest populära form, representerar Glück den i dess kanske minst populära form (vilket är ironiskt eftersom bägge kan etiketteras som poeter!). Hennes arbeten är dessutom fokuserade kring en känsla som man ofta missar i amerikansk litteratur: sorg.

Det mest chockerande är ändå att priset inte gick till någon av den amerikanska efterkrigslitteraturens titaner. I decennier har man sett det som självklart att något av de stora namnen – Philip Roth, Don Delillo, Thomas Pynchon, Cormac McCarthy, John Updike, John Ashbery, Joyce Carol Oates – en dag skulle vinna, som ett erkännande både åt deras författarskap och åt en hel generation.

Jag har grubblat över hur Svenska Akademien ska kunna belöna en amerikan i Donald Trumps tidevarv.

Till skillnad från dem är Glück inte allmängods, även om hon är ett välkänt och respekterad namn bland poesiälskare (och har byggt upp en ganska stor publik av yngre läsare, särskilt under det senaste årtiondet). Hennes pris är ett erkännande åt ett stråk i amerikansk litteratur som sällan får mycket uppmärksamhet, särskilt jämfört med tungviktarna ovan.

Jag har grubblat över hur Svenska Akademien ska kunna belöna en amerikan i Donald Trumps tidevarv, eftersom ett sådant val implicit skulle tolkas som ett ställningstagande inför det stundande valet. Men med Glück har Akademien till stor del lyckats kringgå det politiska för att i stället fokusera enbart på det litterära – vilket jag misstänker var poängen.

Och även om Glück är född i New York strävar hennes författarskap emot de geografiska markörer som annars är så vanliga i amerikansk litteratur. Inte minst New York-kulturen brukar kretsa kring ett slags rättframhet – Roth, Jackson Pollock, Lou Reed och så vidare. Glück är i stället mer subtil och måttfull, hon kan visserligen vara ganska rolig men är mer intresserad av att loda de emotionella djupen än att vara ett slags känsloseismograf. 

Vid sidan av Charles Simic är hon förmodligen den mest uppskattade och inflytelserika amerikanska poeten i sin generation. Det är ett välförtjänt om än överraskande pris.

 

Av Alex Shephard

Alex Shephard är medarbetare på tidskriften The New Republic i New York, för vilken han bland annat bevakar Nobelpriset i litteratur.

Översättning Jens Liljestrand