Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En nydanande Danius

Sara Danius.Foto: Helena Paulin-Strömberg
Gunilla Brodrej.Foto: Ylwa Yngvesson

Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius förkunnade årets pristagare med en sällan skådad pondus.

Gunilla Brodrej gissar att det beror på Täby.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Äntligen denna kvinna! Horace Engdahl och Peter Englund får ursäkta, men det går knappast att meddela Nobelpriset i Litteratur med större pondus än Sara Danius. Horace Engdahl hade naturligtvis också en passande värdighet, men samtidigt var det någonting nöjt kring hans högdragna min, som om han just svalt ett ostron. Peter Englunds närmast vällustigt lediga stil gjorde att jag inte kunde låta bli att föreställa mig honom i kortbyxor.

Danius skrider in med markerade kindknotor och stramt mörkröda läppar, klädd i kolsvart, en genombruten blus där man skönjer linnets axelband. Hennes leende är kort och kontrollerat, men i intervjuerna efteråt syns det att hon har nära till skratt, om hon vill, när det är tid för det. Det har alla jag känner som kommer från Täby. Sara Danius och jag kommer båda två från denna lite finare förort, norr om Stockholm. Vi är exakt lika gamla och födda på våren. Pappa fyllde bokhyllan med Solzjenitsyn 1970, när den sovjetiske krönikören fick priset. Då var Danius och jag åtta år.

Kanske tycker någon att Danius verkar högdragen, men vi från Täby har tränat oss i att skita högaktningsfullt i saker som inte intresserar oss.