Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En naturens hämndaria för massdödens dagar

Jacob Hirdwall. Foto: KAROLINA HENKE / NIRSTEDTS
Foto: PRESSBILD / NIRSTEDTS
Maria Edström. Foto: OLLE SPORRONG

En jättedator måste uppgraderas och en mutation av skalbaggar avger en svart sörja.

Maria Edström läser Jacob Hirdwalls Kafka-flirtande romandebut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det var Ray Bradbury som fick mig att i bokslukaråldern börja digga science fiction. Kolonisatörerna på Mars levde ett amerikanskt villaliv där tidningen kom varje dag, fortfarande varm från morgonraketen från jorden. Som synes säjer science fiction lika mycket om sin egen tid – att kunna kolonisera Mars men ändå ha papperstidning är rätt ljuvligt rörande så här i backspegeln. 

Men Bradbury speglade trots allt en amerikansk livsstil och dess myter helt magiskt. Och så opererar sf-litteraturen, för när det inte är de gamla vanliga klanfejderna i en utomjordisk eller dystopisk kontext, så bearbetas i en symbolisk och ofta gåtfull form en filosofisk, ideologisk och vetenskaplig utmaning. Teknisk och våldsam kontroll av medborgarna, kärnvapen och nu klimatkatastrofen är teman som passat – teman som på intet vis är obsoleta.

En genre för hela skalan

Hanna Fahl skrev roligt i DN (4/5) om hur den brittiske författaren Ian McEwan yrvaket upptäckt frågor som sf-genren handlat om länge. Men den här rörelsen fram och tillbaka mellan populär- och subkultur till finkultur har alltid präglat science fiction sen Mary Shelleys dagar. Även svenska författare som till exempel Lars Jakobson, senare Johannes  Anyuru och Balsam Karam har på olika vis vistats i en genre som just nu har ett kraftfullt skov av aktualitet.

Så när dramatikern och dramaturgen Jacob Hirdvall romandebuterar med ”Picknick vid vägens slut” har han nog ambitionen att tillhöra denna skara. Han har varit i tassemarkerna förr, exempelvis med pjäsen ”Kejsar Fukushima” om kärnkraftsolyckor. Romandebuten har också formen av ett hörspel, där olika människor knutna till Institutet, som bedriver avancerad forskning, berättar. 

Mutationer och manicker

Den nördige Gregor gör simulationer ingen tror på förrän det är försent och rösterna vittnar om förloppet där en mutation av skalbaggar släpper en förintande svart smet över allting. Denna naturens hämndaria skulle kunna vara helt rätt i dessa dagar av alarm om massdöd bland jordens arter – men alltför mycket rekvisita känns igen. En Kupol för skydd byggs, en jättedator som heter Plejad uppgraderas ständigt, en monsterbil som klarar det allt fasansfullare landskapet beställs på en preppers-webb. 

Så trillar allt i genrens fallucka; att fetischistiskt ladda och gå i gång på alla dessa institut, datorer, kupoler, mutationer och manicker. 

”Picknick vid världens slut” har tveklöst ett ärende och blinkar ihållande till världslitteraturen, exempelvis Kafka. Men symboliken är väl uppenbar och blinkandet förmår inte skapa den där liksom svävande sf-kvaliteten som måste till. Istället drunknar ”Picknick vid vägens slut” i genrens klichéer, likt den svarta smeten från skalbaggarna. 

ROMAN

JACOB HIRDWALL

Picknick vid vägens slut

Nirstedt/Litteratur, 237 s. 

Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är Fredrik Virtanen. Programmet finns också som podcast.