Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En myt att diskriminering stjäl barnens skolgång

Anosh Ghasri. Foto: PRESSBILD
Duraid Al-Khamisi. Foto: BOKFÖRLAGET ATLAS / BOKFÖRLAGET ATLAS
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Anosh Ghasri svarar Duraid Al-Khamisi i frågan om diskriminering och unga människors möjligheter och framtidsutsikter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. Det som förr troddes vara en omöjlighet, att barn födda i Sverige skulle kunna växa upp utan att behärska språket väl, har visat sig kunnat inträffa. Orden är Birgit Friggebos, tidigare invandrarminister, och uttrycktes på 90-talet. (Gür, ”Staten och nykomlingarna”, 1995). Idag höjer knappast någon på ögonbrynen för detta längre. Inte ens språkrören för förorterna. Det talas i stället om ungdomar som bestulits på både skolgång och drömmar - och därmed en klassresa mot en bättre framtid.

Om någon blir bestulen på något, måste ju någon stjäla. Vilka är de som stjäl och hur stjäls alla drömmar? En seglivad myt, och tillika felaktigt och farligt svar, är diskriminering från majoritetssamhällets sida; eller de vitas förtryck av icke-vita som det heter i dag.

Bra skolresultat är onekligen en viktig förutsättning för en klassresa, och skolgången fråntas ingen.

I boken ”Markets and Minorities” visar ekonomen Thomas Sowell att invandrarbarn i USA som gick i samma skolor i samma kvarter uppvisade olika resultat. De judiska barnen, präglade av en judisk samhällssyn där utbildning värderas högt, hade bättre resultat än de italienska barnen vars föräldrar visade en djupt rotad opposition mot formell utbildning. Unga i förorterna går i likvärdiga skolor, i likvärdiga områden och med lika många skoldagar per läsår som andra barn. Bra skolresultat är onekligen en viktig förutsättning för en klassresa, och skolgången fråntas ingen. 

Men, resultatet kan inte serveras på ett fat. Det rör sig följaktligen inte om diskriminering. Det handlar, som Sowells historiska material så väl visar, om det sociala och kulturella arvet, det förflutna som lever i oss.

Den som frigör sig från schablonmässiga förklaringar som kolonialism, rasism och kapitalism, finner alltså en verklighet som låter sig problematiseras bättre.

Det är svårt att resa sig ur fattigdom, men det är inte omöjligt och skälet behöver inte vara rasism och diskriminering.

Skiljelinjen går inte mellan vita och icke-vita, förtryckare och förtryckta. Varken i förorterna eller i Sverige allmänt. Den går mellan å ena sidan dem som tar vara på möjligheterna till framgång, och i bästa fall bygger ett kulturellt kapital, och å andra sidan dem som väljer att ”jointa efter skolavslutningen” som Duraid Al-Khamisi nyligen skrev på denna sida.

De som vill uppmana unga i förorterna att förändra samhället bör, om de vill vår allas väl, tala mindre i termer om mobilisering mot samhället med etniska förtecken och mer om den insats som krävs för en klassresa i Sverige. Det är svårt att resa sig ur fattigdom, men det är inte omöjligt och skälet behöver inte vara rasism och diskriminering.

Liksom många andra ständigt begagnade begrepp definieras sällan diskriminering. Vanan får ersätta exaktheten, skrev Sowell redan 1981. Så rätt han hade, och så väl han landar i den svenska debatten – där diskriminering är ett orubbligt axiom, lättsåld och vanemässigt närvarande men aldrig tydlig eller exakt, förmodligen för att alternativet är mer krävande, mindre lockande och inte alls salongsfähigt.

 

Av Anosh Ghasri

Anosh Ghasri är frilansskribent och krönikör på Dagens Samhälle.