Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En massmördare för mycket

Anders Behring Breivik. Foto: Scanpix, Norge Foto: Scanpix Norway

Jesper Högström har fått nog av Behring Breivik i kulturdebatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I sin memoarbok från 60-talets vänsterrörelse, Vi som visste allt, berättar Håkan Arvidsson om den amerikanska aktivisten Bernadine Dohrn som hyllar Charles Manson. Manson gjorde ju trots allt allvar av det klasshat som somliga människor både då och nu tyckte var en bra grej.

Fast de flesta som tycker så – Göran Greider, föreningen som arrangerar bussafaris till Saltsjöbaden och så vidare – skulle förmodligen säga att det är en avgörande skillnad på ideologi och praktik. På att "hata dom rika" i teorin och att massakrera verkliga hög­inkomsttagare (eller "grisar", som Manson, inspirerad av den fromme Beatlesmedlemmen George Harrisons låt "Piggies", föredrog att kalla dem.)

Och det kan kanske stämma. Men det borde i sådana fall leda till slutsatsen att man ska vara ganska försiktig med att fördela skuld för vad ensamma vett­villingar hittar på, vilka teorier de sedan väljer att åberopa sig på. Vilket nu inte har hindrat att Anders Behring Breivik har kallats in i svensk kultur­debatt ett par gånger på sistone, av uppenbart guilt-by-association-framkallande skäl. Först var det Åsa Linderborg som försökte nita Bengt Ohlsson i kulturvänsterdebatten genom att försöka associera honom till Breivik (via den andre ökände massmordförespråkaren, Göran Hägglund). Sedan var det Maria Sveland som ville koppla ihop Karl Ove Knausgård med Breivik eftersom det på ett par ställen i andra delen av Knausgårds Min Kamp framförs åsikter som Sveland finner antifeministiska.

Ingen av dem nämner den enda konstnärliga inspirationskälla Breivik faktiskt åberopade, Lars von Triers film Dogville, men von Trier kanske är för erkänd avantgardist för att tricket ska kunna användas på honom? (Är det förresten någon som minns vilken kollektiv nervositet som omgav Lars Noréns eventuella skuld i Malexanderhistorien?)

 

Det finns sannerligen – som fallet Bernadine Dohrn visar – all anledning att vara försiktig med att demonisera folkgrupper och beskriva dem i generaliserande och dehumaniserande termer. Lika stor anledning att vara försiktig att beskylla hela kollektiv för vad enskilda våldsverkare hittar på i deras namn (som vi har varit igenom en miljon gånger i frågan om islam och den radikala islamismen.) Och slutligen att inse skillnaden mellan litteratur och kultur­debattens alla självrättfärdiga tonfall och retoriska schabloner (en skillnad jag misstänker att just Maria Sveland alltid har haft väldigt svårt att begripa sig på).

Vad gäller svensk kultur­debatt vill jag bara föreslå en enkel grundregel – nästa som nämner Anders Behring Breivik har förlorat.