Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En mardrömsfärd mot den stora tomheten

DÖDSBRA DEBUT. Tone Schunnessons språk är samtidigt grandiost och poetiskt.

Foto: Céline Barwich
"Tripprapporter".
Berättarjaget driver omkring i bland annat Thailand. Foto: Michael Töpffer /Scanpix

Tone Schunnessons debutroman "Tripprapporter" skildrar olika försök att komma undan.

Nina Lekander följer gärna med på en ohälsosam resa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

TONE SCHUNNESSON
Tripprapporter
Norstedts, 99 s.

I en tid som hetsar om hälsa - nyss gick Åsa Ericsdotters dystopiska thriller "Epidemin" som följetong i SvD, och 2009 gav tyska Juli Zeh ut "Corpus delciti", i vilken hon målar upp en hälsodiktatur där det har blivit varje människas plikt att antingen sköta sig eller skylla sig själv - är det befriande att läsa Tone Schunnessons debutroman "Tripprapporter".

Den är en härligt otuktig liten roman i hög hastighet, on the road men ändå stillstående i sin tröstlösa längtan och alla sina flyktförsök. Flykt från vad och till vad? Just ingenting. Döden, döden. Lögn och minnen.

"Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål", skrev Birgitta Lillpers en gång. Schunnessons unga kvinna minns både mer och mindre än hon tål, och för att tåla eller stå ut med sitt stora ingenting eller med själva tyngden av sig själv, tyngden som är "för tung för mig själv", vräker hon i sig alla droger hon kan få tag i: alkohol, amfetamin, kokain, mdma, estacy, ketamin, Tramadol (utblandat med en pojkväns hackade naglar!). Tills hon blir helt "bäng", tills hon somnar, tills hon drömmer mardrömmar marinerade av mindre muntra minnen. Hon rapporterar maniskt om sina tripper i olika bemärkelser, skriver dikter och anteckningar på lösa lappar och kvitton som bleknar och försvinner.

 

LÄS MER: "Livsfarligt att testa vår egen narkotikapolitik"

Jag lever bara för att jag inte är död

Jaget minns sina älskare och hur de brukade ta på henne. Eller lämnade henne. Eller hon dem. Hon reser till Berlin, Barcelona och Bangkok. Lånar pengar, ljuger, webbcam-onanerar. Hon känns besläktad med såväl Kathy Acker som Lollo och Lidija i Linna Johanssons roman "Lollo", fast i det senare fallet äventyrligare och med hårdare oneliners: "Jag lever bara för att jag inte är död och det är inte så bara."

Hon är inte helt sympatisk – att som barn kasta sten på katter, huga – men både ömkansvärd och rolig i sitt lika målinriktade som riktningslösa begär, där det att inte ha något "älsk" kvar i kroppen och olyckan gör henne bättre än andra. Omtanke undanbedes.

"Jag tänkte på att vara helt fri och lätt i steget, inte ha någons omtanke för omtanke är som vinrankor runt fötterna, ett ansvar som har kraften att sätta mig ner i soffan fast jag vill stå."

Den ömsinte lille pojkvännen Jani skriver till henne att "The hell of the narcissist, is the tyranny of his need for others". Nej, menar jaget, "det stämmer inte för narcissistens helvete är att stå ut med sig själv".

Hursomhelst står jag mer än gärna ut med "Tripprapporter", Schunnessons språk är så samtidigt poetiskt och grandiost, eller groteskt, i smått som stort.

 

LÄS MER: Så bra är Magnus Lintons bok "Cocaina"

Att snorta i julstämning

Någons tår kan ligga "varsamt bredvid varandra i ett par sandaler", och sällan har jag läst en så illustrativ och underlig skildring av drogritualer som på sidan 43 - från MDMA:s avsaknad av meckande till snortande av pulver, där självaste julens dopp i grytan och letande efter mandeln kompletterar sedelns friska, retande inandning; den där stickiga smaken.

Man anar ett komplicerat förhållande till berättarens föräldrar och syster, alla tycks ha en mer eller mindre dunkel drogproblematik. Ja, det finns minst "hundra år av familjehistoria" att släpa på - och varför behöver just hon "alltid så otroligt mycket hjälp, hur klarar sig alla andra helt själva"?

Men ändå, när hon i stället för att avvisa tar emot hjälp, då gör hon det för att hon vill se "vad den hade för idéer om vem jag kunde vara". Till detta alla män, dessa stumma män där ansiktet bara är "ovaler inuti ovaler" ... samt alla jävla "år som hotar att dö", om nu döden inte är mer löfte än hot.

Till sist ett gnäll - minst ännu en genomläsning borde förlaget ha kostat på sig. "Tripprapporter" rymmer alltför många särskrivningar och diverse grammatiska småfel. Icke desto mindre: trevlig resa!

 

Följ Experssen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!