Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En mammas alkohol, morfin och skrivande

Tuva Korsström. Foto: CATA PORTIN / CATA PORTIN
Torsten Korsström med döttrarna Tyra och Tova, 1948. Foto: FAMILJEALBUM / S&S PRESSBILD
Syskonen Kyra (t.v.) och Tuva. 60-tal. Foto: FAMILJEALBUM / ILL. UR BOKEN.
Mirjam Tuominen med dottern Tuva, 1948 Foto: JANNE RENTOLA / JANNE RENTOLA/SLS
Foto: S&S&
Magnus Florin. Foto: STEFAN TELL / BONNIERS
Foto: MODERNISTA PRESSBILD
Foto: MODERNISTA
1 / 8

Hon spåddes att bli en stor författare, men Mirjam Tuominen föll i glömska.

Magnus Florin har läst Tuva Korsströms biografi om sina föräldrar och om en mor vars radikala författarskap slutade i tystnad. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Starten var en knall. ”En mycket märklig debut”, skrev Hagar Olsson i Hufvudstadsbladet om novellsamlingen ”Tidig tvekan” (1938). Den inledde ett radikalt och nydanande författarskap som oroligt sökte efter ett mål som aldrig nåddes. Utom kanske i de sista refuserade böckerna – och där tycktes Mirjam Tuominen (1913-67) ha lämnat litteraturen bakom sig.

Efter fem hyllade novellsamlingar upphörde fiktionen. Krigsåren satte sitt märke i en subjektiv essäistik som också är en förbluffande expansion. När hon svarar på Kafka, Cora Sandel, Rilke, Stendhal och Henri Michaux är det med en röst som jag förbinder med Birgitta Trotzig: språkförnyelse som möjlighet till livsförnyelse.

Skrivandet förde henne till lyriken och även till bildkonsten med icke-figurativa kritmålningar och blyertsteckningar. Diktandet går lika långt i tvivel på språket som i förhoppning. Efterhand växer hennes intresse för det andliga och hon söker sig till katolicismen – Gud är närvarande är titeln på den sista utgivna boken.

Pendling mellan ytterligheter

Livet: äktenskap vid vinterkrigets utbrott 1939 med konstnären och bildläraren Torsten Korsström. Bosatt i österbottniska Nykarleby. Separation efter kriget, flytt till Helsingfors med de två döttrarna. 

Mirjam Tuominen med dottern Tuva, 1948. Foto: JANNE RENTOLA / JANNE RENTOLA/SLS

I debutens öppningsberättelse ligger en elvaårig flicka på sjukhus och vet inte om hon ska leva eller dö. Hennes namn Irina speglar författarens mellannamn Irene – det första stygnet i ett ständigt hopsyende av diktat och levt. 

Frisk eller sjuk? Liv eller död? Novellen tvekar och skjuter i det längsta upp svaret. Själva sjuksalen är en dubbelregim, styrt av dagsköterskan och nattsköterskan. Till sist ljuder doktorns ”Hon kommer att klara det” på sista sidan. Läsaren tänker att utan det svaret hade nästa novell inte skrivits.

Irinas tvekan får en fortsättning i hela författarskapet. En pendling mellan ytterligheter, fallande och stigande, kropp och tanke, ljus och mörker, normalitet och avvikelse. Liv är ”dödlöshet” - en brist lika avgrundsdjup som döden. ”Vi föddes ur ett motsatspar. Hur skulle då inte ambivalensen vara vår livsgrund?” (”Monokord”, 1954).

Vara noll och ingenting

Hon såg sig som en dubbelvarelse, gjord av fågel och människa. För sina döttrar berättade hon om fågelkvinnan Soledad, som gifte sig med kungen men aldrig kunde anpassa sig till hovlivet. 

Sin personliga klyvnadskänsla såg hon bekräftad i alltet: ”Synlig eller osynlig går klyftan genom världen”, skriver hon i baksidestexten till ”Tema med variationer”, 1952.

Syskonen Kyra (t.v.) och Tuva. 60-tal Foto: FAMILJEALBUM / ILL. UR BOKEN.

Hennes fem novellsamlingar mellan 1938 och 1946 – i Samlade noveller I & II - är redan havande med den bana det fortsatta skrivandet skulle ta: intets väg. För Anders Olsson i ”Läsningar av intet” (2000) var hon en del av negationens linje i modern svensk poesi. 

En väg av både förstörelse och mystik, där hennes formel ”jag är noll och ingenting” betydde frigörelse i Schopenhauers anda, men också ett självpåtaget lidande som hon kände in på kroppen. ”Om Schopenhauer hade varit kvinna – skulle han ha funnit hela sin metafysik bekräftad i sin kropp.” (Dagboken 21/6 1948).

Psykisk ohälsa

Tuva Korsström – litteraturkritikern och essäisten – är den som är mest förtrogen med Mirjam Tuominens författarskap. Hon är även författarens ena dotter och förenar i biografin ”Älvan och jordanden” det lilla barnets blick med uttolkarens perspektiv. Jag tror inte att jag förut har läst något liknande. 

Biografin vidgas till äktenskapet och släkten, den rör sig i tid och rum, men kommer samtidigt allt närmare Mirjam Tuominens olyckliga livsöde. 

Olyckligt också för hennes två barn – med en sjuk, ångestfull, paranoid och aggressiv mamma som ett par gånger togs in för tvångsvård på Lappvikens mentalsjukhus. Storasyster Kyra berättar; ”En natt blir mamma en häxa och rusar in i mitt rum med en sax i handen. Hon hackar väggen ovanför min säng full med hål.”

Debutbokens elvaåriga Irina har mist sin pappa. Det har hon gemensamt med författaren själv, vars far dog då hon var nyss fyllda sju år – till följd av sin diabetes hade han fallit ihop på gatan och förts till finkan där han avled. 

Sjuk och alkoholiserad hade han sökt förtroligt stöd hos sin dotter, som kände skuld över att ha avvisat honom. Tuva Korsström skildrar i sin biografi hur Mirjam Tuominen byggde upp sitt författarskap kring fadersförlusten och skulden. 

Vägen mot andlighet

Om man i sjukdomar, i det sjuka, ser ett kroppens och psykets språk, så har Mirjam Tuominen sin svarta ordlista: astma, migrän, anemi, ledvärk, magsår, inflammerade tänder, strupspänningar, blodförgiftning, ångestskov, tvångsföreställningar, raseriutbrott, våldsamhet.

Lindring fann hon i koffein, alkohol och morfin, men mest i skrivandet. Äktenskapet såg hon (i dagboken, som trettioåring) som ett brottsligt tvegifte: ”jag var redan vigd, vigd vid konsten”.

Författarskapets sista strängt andliga tid kan ses som ett slutligt försök till förlösning. Intets väg ändar i ett totalt överlämnande till Gud. ”Faderskärlek som inte överger / erbjuder jag dig”, skriver hon i ”Jesus-Kristus lyra”, ett av de sista outgivna verken. 

Det är smärtsamt att se hur alla vägar i hennes liv och dikt verkar söka den slutpunkten. Kanske kunde det, borde det, ha varit annorlunda. I ett brev till vännen till Carl-Erik af Geijerstam ber hon: ”Skriv till mig som till en vanlig människa, så blir jag vanlig – jag vill ingenting hellre.”

BIOGRAFI

TUVA KORSSTRÖM

Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström

Schildts & Söderströms, 450 s.

NOVELLER

MIRJAM TUOMINEN

Samlade noveller I, II 

Modernista (2018). 290 + 306 s.

Magnus Florin är författare, dramaturg och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!