Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En lärdomshistoria

Kanske kan jag bli nåt stort? Barnkör på Strömsholms slott förstärkt med kronprinsessan. Foto: Martina Huber
Sångaren och folkbildaren Nikola Matisic rapporterar om en musiklärares vedermödor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Också en bild av att göra intryck på en orolig grupp. Ur Rucklarens väg på Malmöoperan. Skribenten själv i rollen som Tom Rakewell. Foto: Foto: Malin Arnesson
Jag var klassmusiklärare i 20-årsåldern. Väldigt kortvarigt, det blev en förkrossande studie i mänsklig otillräcklighet med mig som det sedelärande objektet. Där fanns elever på högstadiet som inte kunde stava eller ens kände till att gator hade namn. En lektion slutade med att halva klassen slängde sig rakt över varandra i en stor driva varpå jag fick hiva i väg eleverna som låg högst upp som en släggkastare för att den stackars saten underst inte skulle krossas.
Senare erbjöds jag fast anställning på skolan men sa i stället upp mig. Det var uppenbart att rektorn inte hade någon förmåga att avgöra vare sig vad ämnet var till för eller vem som var lämplig som pedagog.
Jag var så ung! Men ett pedagogiskt patos hade jag även då, och själen skrek efter varje lektion över försummade tillfällen. Det var en själsvittrande insikt att jag bara genom min närvaro kastade bort dessa unga människors värdefulla tid. Jag hade helt enkelt inte kompetensen. Så jag tog mitt ansvar. Och gick.

Mina tenoridoler som Caruso, Corelli och Gigli; deras lärare undervisade konsten på samma sätt som unga fiolgenier lär sig i dag, genom Suzukimetoden. De imiterade, härmade en erfaren läromästare. Vem var jag som 23-åring med min hämmade kropp, trängda röst och inskränkta musikaliska fantasi att vägleda en hel förortsskola? Allt jag hade att lära dem var hur jag själv drömde om och kämpade med den klassiska musikens möjligheter och hur den genomsyrar all vår musik, och hela vår vardag.
Men att veta är inte att kunna. Jag kunde inte visa dem ett skit.
Vad gör skolorna i dag? Skolinspektionens rapport om musiken i grundskolan från 2010 river upp ryggen på alla idealistiska tongångar; "Samordning och uppbackning saknas", "rektorn saknar inblick i arbetet", "ämnet diskuteras aldrig med andra kollegor", "brist på utbildade lärare" – här räcker ej massage och Omeprazol. Skolorna verkar inte veta vad musik är.
Dessutom beskriver många elever och lärare hur den klassiska musiken och pedagogiken ignoreras eftersom eleverna föredrar att sjunga schlager eller pop. Ett examensarbete från Malmö högskola 2005 rekommenderar "allt från att låta barnen vara högljudda och livliga, under en begränsad tid, till att låta barnen själva undervisa varandra och använda den musik de själva vill".

Men det spontana uttrycket är inte kultur. Det är bara slumpen. Klassisk musik måste tränas i grunden, och det tar tid. Först med skicklighet kan ens personlighet komma till uttryck. En orsak till att många älskare av klassisk musik är äldre kommer sig av att det krävs mod att komma till den insikten spontant.
Den klassiska musiken är klassisk just för att det handlar om konsten som projekt mer än individen. Körsång och orkesterspel ger knapert utrymme för det charmiga egocentriska "jag" som figurerar i Idol.
Precis som kroppens rörelser är den vokala kulturen avgörande i relationen mellan människor. Svenska för invandrare har missat detta, musikaliteten i språket kommunicerar vår kulturella identitet lika mycket som själva grammatiken. Genom prosodin, talmelodin, signalerar vi vår personlighet och intention.
Modern forskning visar att musikalisk språkträning exponentiellt ökar inlärningskapaciteten. Återigen detta att färdigheten, den intränade förmågan, hjälper oss att uttrycka vilka vi är.
Forskningen visar också att en stor del av vår musikalitet är medfödd - att inte utnyttja dess möjligheter ser jag som ett makabert slöseri.

I dag är jag betydligt säkrare som instruktör och har vandrat en lång väg som musiker. I min verksamhet på Operalabbet, som är en folkbildande verksamhet om operakonsten, undervisar jag både amatörer och professionella med samma teknik och samma seriositet. Ibland möter jag då, även från högskolelärare på etablerade institutioner, en märklig oro att jag lurar elever att tro att de kan bli någonting stort bara för att jag erbjuder så avancerad och seriös kunskap.
Även på högskolor finns alltså denna sammanblandning av vad som är kunskap och vad som är färdighet. Man kan inte läsa sig till att bli världens bästa rallyförare om man inte lägger ner mest tid av alla på banan. Den kunskapen ingår i detta magiska hur man lär sig.
Musiken påverkar vår demokrati. Många påstår annorlunda, och det är ett spektakulärt misstag. Dynamiken i att hundratusentals medborgare sjunger i amatörkörer varje vecka kan inte viftas bort. Omsorgsfullt utövande av samarbete, konstnärlig lyhördhet. Arbetet med konsten för både körsångare och orkestermusiker, i grupp, är en oöverträffad, unik och smittsam kraft.
Det är en distraherande chimär att den ekonomiskpolitiska skalan skiljer människor åt mer än allt annat. I stället är det i synen på kulturen, konsten och människans roll på jorden som vi människor delas eller förenas vid vekens brännpunkt.
Inte är det konstigt att de gamla grekerna utvecklade just demokratins, filosofins, vetenskapens, teaterns och musikens grundteser - samtidigt. Det är också dessa grundläggande begrepp som lever kvar.

Nikola Matisic
kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!