Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En kontrollerad oro

"Barn med hyacint". Foto: Lars Noord
"Ginga".
"Flicka mot grönt".
Landskapsbild. Foto: Artos Film
Konstnären själv.

Peter Cornell hyllar Vera Nilssons tyglade expressionism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

VERA NILSSON

Liljevalchs, Stockholm

Till 6/1 2015

Alldeles obesvärat behärskar Vera Nilsson hela Liljevalchs med ett enastående måleri. Hon önskade en sägande konst men vad hon säger är inte alldeles lätt att formulera; det öppnar sig och sluter sig kring en molande, dunkel kärna bortom motivet. Det skiljer henne från de mer extroverta Matisse-eleverna.

Hennes expressionism tyglas av kubismens disciplin och mångdimensionella rum. Kubismen står för upplysning och rationalitet medan expressionismen är granne med Angst och vanvett - uppenbart inte minst i den svenska traditionen från Hill, Josephson, Åke Göransson och Inge Schiöler till Lena Cronqvist och Erland Cullberg. Vera Nilsson håller den oron under kontroll men den är ändå förnimbar och jag kan inte låta bli att söka det spåret.

 

I sina märkvärdiga barnporträtt placerar hon gång på gång barnet farligt nära ett fönster; en vält blomkruka intill antyder fara och fall. Tillvarons trygghet är provisorisk. Och i landskapen från Öland närmar sig Vera Nilsson den insikten på en kosmisk nivå i stora, dramatiska och apokalyptiska himlar. I ett par Ölandsbyar överlämnar hon sig åt ett slags uppgiven passivitet inför avgrunden: en tryckande, drypande himmel och en rosa väg som rinner genom bilden som en tunga. Det är "alldeles klibbigt, tjockt som sylt" som Sartre beskrev känslan av förundran och övermättnad inför varat.

 

Vera Nilsson talade ofta om "slitet med den obändiga färgen" flottig och motsträvig. Hennes töckniga färgmateria gör ingen skillnad mellan ting och tomrum, kropp och bakgrund; den betecknar varats mystiska grundämne. Men den kan också reflektera en politisk situation; en Ölandsterräng från 1917 är till förväxling lik skyttegravslandskapet i Flandern och i utsikten från en terrass i Mussolinis Rom mot zeppelinare på en förtätad himmel skymtar hotfulla förebud.

Den magin blir mer utspädd i hennes senare och mer programmatiskt politiska konst. På Liljevalchs är det i stället målningarna från 1910- och -20-talen som är en höjdpunkt i Vera Nilssons konst - och faktiskt också i europeiskt måleri.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!