Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En helig vrede mot adoptionsindustrin

HON ÄR ARG. Huvudpersonen i den danska författaren Maja Lee Langvalds bok är kongenial med dess titel.Foto: Sara Katrine Thiesen
"Hon är arg".

"Hon är arg" är en rasande uppgörelse med den transnationella adoptionsindustrin.

Valerie Kyeyune Backström golvas av styrkan i Maja Lee Langvads upprepande prosa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

MAJA LEE LANGVAD
Hon är arg
Översättning Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm
Panache/Albert Bonniers, 240 s.

Vad är det att skriva, vad är det att vara arg, vad är det att skriva utifrån sin ilska? I "Hon är arg" är danska författaren Maja Lee Langvad, eller jag menar huvudpersonen, hon, just det. Arg.

Arg över att vara adopterad, arg över att inte vara vit, arg över att ha sett sig själv som vit. Hon är arg över att ha flyttat till Korea. Hon är arg på adopterade som är arga, och hon är arg på adopterade som är tacksamma, och hon är arg för att hon är arg.

Varje mening inleds så, varje nytt stycke, som en stilla upprepning, ett vittne, ett upprop, ett konstaterande. "Hon är arg".

Men snart försvinner ens egna mentala utropstecken som man gärna av gammal vana applicerar på varje avslutad mening. Försvinner gör ens vilja att läsa texten i rasande tempo, i stället blir vreden, det korta självklara "hon är arg" ett normaltillstånd. Nä förlåt, det blir det enda, och då fattar man: vad annat kan man vara? Att vara arg är det fullständigt naturliga, det givna, och när man har kommit bort ifrån det kan man ta sig an texten på riktigt. Ungefär som att man måste impregneras, vänja sig vid, förstå varför vreden är den enda utvägen, vaggas in i det tillståndet innan man kan angripa innehållet rättvist.

Transnationell adoption

Det finns något genialiskt i det, eftersom Langvad behandlar ett av de mest ömtåliga ämnena för den västerländska självbilden: transnationell adoption. Ett ämne som verkar uppröra bara av att beröras, än mer när adopterade själva tar sig rätten att beskriva sina liv.

Men Maja Lee Langvad väjer inte för någonting, varken någon annans känslor eller sina egna. På samma sätt som man kan läsa det som ett inlägg i en pågående adoptionskritisk diskurs, kan man också läsa det som boken föreslår: ett vittnesmål.

Men egentligen är det kanske mest en enda lång dikt.

En dikt om transnationell adoption, en dikt om en person men som i det specifika blir allmängiltig, sann. En dikt som tar dig i besinning och erövrar dig, tar över din kropp i stunder.

"Känner hopp"

Och jag älskar denna fysiska läsning, så få gånger en förunnat, denna dubbelhet och mer därtill som äntligen får ta fast form. Och på dessa sällsamma sidor gås adoptionsindustrin igenom, siffror redovisas, de vanliga förfalskningarna av identitet och föräldralöshet för att underlätta adoption, kostnaderna för olika barn - alla de olika åtgärder som vidtas för att förse en törstande västvärld där efterfrågan på barn att adoptera alltid är större än tillgången.

Men det är också en sorgesång, en motståndshandling, en genomgång, där den första meningen ofta motsägs av den påföljande. I motstridigheterna, motsägelserna stavas också det underliggande ut: det omöjliga att besitta en viss typ av kropp i denna värld och att bara vara, och att inte behöva vara arg.

Det är stundtals nattsvart, oftast hjärtslitande, lika ofta roligt och texten balanserar hela tiden elegant vid något jag tror måste kallas ett stup – detta gör texten så mycket vackrare. När jag lägger ifrån mig den känner jag först vrede över att den är över, att den och hon lämnat mig så abrupt, sedan känner jag något annat.

Jag känner hopp.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.