Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En gåta utan svar

INGEN SKRIVKRAMP. J D Salinger (1919-2010) knattrade vidare men lade texterna i kassaskåpet. Foto: WYATT COUNTSFoto: Wyatt Counts

J D Salinger publicerade sin sista text 1965 men fortsatte att förbrylla omvärlden till sin död.

P O Enquist läser en samling vittnesbörd om författaren som drog sig undan offentligheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

Shane Salerno och David Shields

Salinger. The private war of J.D Salinger

Simon Schuster, 698 s.

Bara som ett faktum: J D Salinger är äntligen död. Det är odiskutabelt. Det var för tre år sedan han dog, det är aldrig dementerat. Han blev 91 år, verkar på tjuvtagna bilder pigg in i det sista, vithårig och rank, 192 centimeter lång, skrev varje dag i sju till tio timmar, men hade inte publicerat en rad de sista 48 åren. Dessförinnan var det i bokform publicerade heller inte mycket att hänga i julgran.

En roman och tre novellsamlingar. Vem bryr sig?

Nåja, hans enda lilla roman, "Räddaren i nöden", från 1951, brukar dock ofta rankas som 1900-talets bästa amerikanska roman, och har sålts i aktningsvärda 72 miljoner exemplar.

Och novellerna? J D Salingers noveller?

Själv läste jag på 1950-talet dessa femtontal noveller gång på gång, med gravallvar och beundran, det har generationer av andra unga författare också gjort. Salinger var också en författarnas författare, hans inflytande var enormt. Inte bara unga författare förresten, en handfull Nobelpristagare brukar betyga sin motvilliga vördnad inför dessa nästan söta texters hotfulla lockelser.

Jag läste om Salingers noveller för ett par år sedan utan att riktigt förstå varför jag varit trollbunden, den gången. Jo, klassikern "A perfect day for Bananafish!" - denna renhet! Och denna dödsrikets lockande celloton där under! Däremot hade jag på 1950-talet, konstigt nog, inte läst den enda romanen, "Räddaren i nöden" som den hette på svenska. Måste ha varit alldeles ensam i min generation att ha en svart lucka där. Läste den så för tre år sedan för första gången. En fantastiskt skyddslös och nästan pratig text, men oerhört levande.

Men sedan Salingers halvsekellånga allt mer mytomspunna tystnad. Den skrivande eremiten som vägrar publicera en rad. Nu är han död, och vad ska hända? I tre år har nu sterbhuset grubblat över ett kassaskåp med, kanske, sjutusen geniala sidor om familjen Glass. Eller, eventuellt, bara innehållande en ask halstabletter. I så fall en fasansfull realistisk pendang till Jack Nicholsons tusensidiga upprepning av en enda mening i filmen Shining: All work and no play makes Jack a dull boy. Den bästa scen som gjorts om en författares situation när han inte kan skriva. Allt mer sinnessjuk.

I väntan på gåtans upplösning har nu David Shields och dokumentärfilmaren Shane Salerno skapat en 700-sidig materialsamling i den nya genren oral biografi, med titeln "Salinger". En kör av hundratals röster. Hundratals motstridande svar på frågorna kring gåtan Salinger. Sammanställda fragment ur det liv eremiten inte helt lyckades dölja.

Och vad än det rätta svaret kommer att bli, så är boken en storartad fixeringsbild och bladvändare.

Det fanns ett stråk av destruktivitet i Salingers prosa som länge var obegripligt. Somliga läsare förstod dock genast, och identifierade sig, särskilt med Holden Caulfield, hjälten i romanen. Ibland blev de mördare. Mark Chapman, han som sköt John Lennon, var besatt av "Räddaren", och hade den i fickan vid mordet, sträckte fram den, och menade att i den fanns hans försvarstal.

Samma sak med Hinckley, han som försökte mörda Reagan. Och det fanns fler exempel. Den återhållna vreden i romanen sökte upp somliga: unga pojkar som kört fast, och besinningslöst ville sparka sig fria. Vreden blev då dödlig. Det var Husby mitt i New York, det var nog svårt att se för Salingers svenska efterföljare som Ulf Lundell eller Göran Tunström, men mixen var explosiv. Salinger mer än Kerouac skapade The beat generation.

Det fanns dock en skillnad. Hos Salinger fanns rottrådarna, helt uppenbart, djupt inne i en svår mental krigsskada som aldrig läkte för honom.

Salinger tillhörde den allra första anfallsvågen av soldater som Dagen D landsteg på Utah beach; det var verkligheten, och den första chocken när hälften av kompaniet mejades ner. Den totala slakten kom oväntat för den judiske överklasspojken från Manhattan. Sedan följde ett fasansfullt långt halvår, med fem blodiga slag, sedan var inte många kvar av de ursprungliga vännerna. Och så det hela oväntade helvetet. Salingers kompani var det första som upptäckte och gick in i Dachau. De fick till uppgift att hantera dödsfabriken Kaufering 1V, med sina hundratals lik.

Salinger kunde inte ta det. Som en vän i kompaniet uttryckte det: kriget hade till sist hunnit upp Salinger. Han bröt ihop, och togs in på ett mentalsjukhus.

Bara en månad senare var han ute igen. Ytan var polerad och allt var normalt, frånsett det inre såret som aldrig skulle läka, och han skrev de första sex kapitlen på "Räddaren i nöden". Han till och med gifte sig hösten 1945. Han trodde kvinnan var fransyska. Mycket vacker, på ett lite iskallt sätt, av bilderna att döma; de bosatte sig i New York.

Så hann historien upp henne: hon visade sig vara tyska, hade varit Gestapoagent, och spionerat på fem tyska universitet under kriget och angett studenter som sagt fel saker. Salinger, med sin judiska bakgrund, kunde inte heller ta detta. De skilde sig omedelbart, hon försvann tillbaka till Tyskland, blev framstående läkare. Några år innan Salinger dog fick han ett brev från henne, han sände det tillbaka oöppnat.

Man undrar ju.

Man har undrat mycket om J.D. Salinger, särskilt efter 1964 när han inledde sitt eremitliv. Hans stora ungdomsförälskelse hade varit den gränslöst vackra Oona O'Neill, dotter till dramatikern; så kom Chaplin och stal henne, och inte heller detta var lätt att ta sig förbi. Också som eremit sökte han efter den förlorade Oona, tycktes leta efter henne genom relationer till en lång rad mycket unga kvinnor som han skrev till, och umgicks med. De blev insläppta i eremitnästet, men det var inte sexualitet han sökte.

De var alla mellan 17 och 19 år gamla, och liknade Oona. Det var hos dem några år av renhet han tycktes söka efter, sedan blev de för gamla.

Alla hade tolkningar om detta, ingen förstod riktigt, men man närläste de gamla novellerna för att hitta en förklaring. Han är död sedan tre år men alla tolkar ännu hans sexualitet, den är undflyende, en dröm om renhet, tre gånger var han gift. Han var född med bara en testikel, det var också ett sår, han fick två barn.

För dottern framstod han som en dålig far, för sonen som en underbar pappa. Han behandlade grannarna i det lilla samhället Cornish med vänlighet och respekt, men kortfattat. Det var ömsesidigt, han talade aldrig om vad han arbetade med. Man hörde dock alltid ljud från den lilla skrivarbunkern, han sades ju vara författare. Strömmen av nyfikna vilseleddes av lojala grannar, det var som Bergman på Fårö.

Ingen amerikansk författare hade på så kort tid uppnått så stor uppmärksamhet i medierna som Salinger, ingen har avstått med så stor beslutsamhet. De första decennierna blev de intellektuella misstänksamma. Han hade ju erövrat graalen, varför kasta den ifrån sig? Var det ett underkännande av dem själva? Då blev de ursinniga, föraktade han dem? Sedan hånfulla. Till sist började man tänka efter.

De sista åren var eremiten nästan älskad, av de få som brydde sig. Han tycktes tacka nej till världen. Det gick rykten, helt säkra, om detta. Det var kanske en hinduistisk religion, Vedanta, som hade förtrollat honom och inneslutit honom i berget. Jo, så var det säkert, det gjorde inte hans avståndstagande mer begripligt. Han skrev ju så envist, och ursinnigt, om vad? Om världen?

Hans sista ord påstods vara I am in this world but not of it.

Hur ska man ta detta. Man undrar ju.