Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En explosiv Fågel Fenix

Snart på svenska. Översättningen av Donna Tartts tredje roman, "Steglitsan" kommer ut 19 november.Foto: Fredrik Persson

Niklas Elmér om Donna Tartts roman som flyger.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

Donna Tartt

"The goldfinch"

Little brown, 784 s.

Den tolfte oktober 1654 ödelades stora delar av staden Delft i södra Holland i samband med en explosion i ett magasin för krutförvaring.

En av dem som förolyckades i explosionen var Carel Fabritius, en ung konstnär som studerat under Rembrandt och förutspåtts en lysande framtid av såväl sin mentor som dåtidens konstetablissemang i hemlandet. Fabritius hade flyttat till Delft efter avslutade studier i Amsterdam och stod på randen till sitt genombrott vid tidpunkten för olyckan, som förutom hans och flertalet medarbetares liv också berövade omvärlden lejonparten av hans konstnärliga arbete.

Ett av få verk av Fabritius som överlevde explosionen i Delft var "Steglitsan" (eng. "The goldfinch"). Målningen, så liten att den ryms i en portfölj (de exakta måtten är 33,5x22,8 centimeter), hänger i dag på galleri Mauritshuis i Haag och räknas till ett av den holländska 1600-talskonstens portalverk.

 

För den som är bekant med Donna Tartt och hennes två decennier långa författarskap kommer det knappast som en överraskning att hennes tredje roman inte bara alluderar till Carel Fabritius och hans bortgång, utan till och med tagit sitt namn från just "Steglitsan". I sin debutroman "Den hemliga historien", som sålde i över fem miljoner exemplar och gjorde henne till motvillig litterär fixstjärna, lät Tartt en i grunden konventionell mordgåta utvecklas till en grekisk tragedi med paralleller till såväl Dostojevskij som Nietzsche.

Tio år senare upprepade hon konststycket med en snillrikt uppdaterad hommage till Twain och Stevenson i och med "Den lilla vännen". Donna Tartt tar lång tid på sig (hennes produktionstakt är så maklig att hon i princip skulle kunna bli generationsförfattare för en ny generation per roman) men hennes berättelser är så referensmättade, så snillrika i sina blinkningar till konst- och litteraturhistorien, att de sysselsätter läsaren många år efter avslutad läsning.

 

"The goldfinch" inleds som i en feberdröm. Det är jul och Theo Decker, romanens huvudperson och berättare, befinner sig ensam i ett hotellrum i Amsterdam. Omtöcknad och manisk, och pådriven av narkotiska preparat, vankar han av och an, oförmögen att lämna rummet eller kommunicera med yttervärlden. Snart förstår vi att Decker bär på en sorg.

Som barn befinner han sig på The Metropolitan Museum i New York tillsammans med sin mor. Sekunderna efter en improviserad genomgång av holländsk konsthistoria från modern - med Rembrandts "The anatomy lesson of Dr Nicolaes Tulp" som utgångspunkt - briserar en bomb i lokalen. När Theo Decker vaknar till liv inleds en ny tideräkning i hans liv. Omskakad reser han sig ur ruinerna, och i tumultet som uppstår lämnar han museet med Fabritius "Steglitsan" - för andra gången i historien oskadd efter en närapå förintande katastrof.

 

Efter denna högintensiva inledning (de första femtio sidorna rymmer dramatik nog för fyra romaner) utvecklas "The goldfinch" till en storslagen bildningsroman när Donna Tartt låter sin huvudperson driva mellan tillfälliga hem och platser, mellan samhällets övre och undre skikt och ut och in ur mer eller mindre tvivelaktig yrkesverksamhet. Fri, men alltjämt "chained to his perch", precis som steglitsen i Fabritius målning.

Att Donna Tartt tagit intryck av Charles Dickens är uppenbart, och märks inte minst i hennes persongalleri (namn som Pippa, Popper, Popchik och Mr Pavlikovsky ekar bekant för Dickens-läsare), i solidariteten med de utsatta och hennes inte sällan dråpliga karaktärsbeskrivningar.

Theo Decker finner till slut sin plats i tillvaron, och mot slutet av berättelsen mynnar "The goldfinch" ut i någonting så otidsenligt som ett försvarstal för konsten och dess funktion som högtidlighållande av allt som är levande. Men det är vägen dit, hur Donna Tartt utan åthävor utvinner en sådan till synes anspråkslös insikt ur denna sin mest innehållsrika roman hittills, som imponerar allra mest.

Nyckelmeningen kommer tidigt, men dröjer kvar länge.

"Anything we manage to save from history is a miracle."

Allt vi lyckas rädda från historien är ett mirakel.

Det är en utomordentlig sammanfattning av en storartad roman.

 

Niklas Elmér

kulturen@expressen.se