Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En Dagerman-fågel flyger genom Jila Mossaeds poesi

Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: Bokförlaget Lejd

Akademiledamoten Jila Mossaed har skrivit sin åttonde diktbok på svenska.

Sara Abdollahi letar bland lysande ordstrålar efter en kant att riva sig på.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den frånvarande modern, skuggan, hemlösheten, den dubbla blicken. Den som tidigare läst Jila Mossaeds lyrik kommer att känna igen sig även i hennes åttonde diktsamling ”Åttonde landet”. Det beror inte på brist på litterär fantasi utan är helt i linje med hennes exilpoetik.

Efter att Khomeini tog makten flydde Mossaed från Iran – där hon utgivit flera romaner och diktsamlingar. Hon anlände som flykting till Sverige 1986 och debuterade efter tio år med diktsamlingen ”Månen och den eviga kon”. Sedan dess har hon publicerat en rad diktsamlingar.

När Mossaed 2018 valdes in i Svenska Akademien utbrast Kulturnyheternas Per Andersson att: ”Nu finns plötsligt världslitteraturen och den persiska litteraturen representerad i Akademien.” Han var knappast ensam med sitt slarv. 

I ett samtal med poeten Athena Farrokhzad hörde jag en gång Mossaed motsätta sig att placeras i sådana fack. Dessutom skriver hon både på svenska och farsi. Och måste därmed sägas vara en svensk-iransk författare, en icke-vit svensk författare, eller kort och gott en svensk författare som skriver om exilen.

I den nya samlingen fortsätter diktjaget att leta efter ett hem: ”Länge var jag rädd att betrakta / Förstod inte skogens språk / Den sköna varma brisen / som jag kunde känna igen / blåste aldrig mot fönstret / Vi stod mot varandra och susade på olika sätt.” 

Här finns också fågeln. Bland poesins andra främmande fåglar tänker jag på den som flyger genom Stig Dagermans ”Flykten valde oss.” Hos Mossaed är fågeln en symbol för att förtränga minnen och trauman. Det kan heta att: ”Jag och fåglarna tappar rösten”, och ”Vill förvandlas till en fågel / utan drömmar.” 

Men om mörkret i Mossaeds föregående diktsamlingar varit mer påtagligt känns nu blicken lättare. Här finns ett du som ger jaget friheten att inte tillhöra, samtidigt med rätten att trots allt göra sig ett hem i Sverige.

Dessa dikters nästan barnsliga förtjusning i naturen har på ett sätt något konventionellt svenskt över sig. Ett slags Tomas Tranströmer light. Men även om gläntan finns också här, fattas den spännpunkt som i Tranströmer diktning kontrasterar ljus och mörker mot varandra.

I en rad hänger sig en tolvårig pojke från ett fikonträd. I en annan ligger det ansikten på havets botten med öppna ögon. Rader som ekar av tomrum, men där ekot hade behövt en djupare klang. Mossaeds ordstrålar lyser stundtals men någonting som tar emot saknas. 

En kant att riva sig på. Motstånd och kontraster. Ja, en nedgrävning i ”ensamheten som gör mörkret mörkare”. 

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

POESI

JILA MOSSAED

Åttonde landet

Bokförlaget Lejd, 69 s.