Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En "Cabaret" för vår egen skakiga omvärld

Sarah Dawn Finer och Albin Flinkas i "Cabaret". Foto: Petra Hellberg
Maja Rung i "Cabaret". Foto: Petra Hellberg
"Hon sjunger fram hela tragiken och skörheten i Sallys eskalerande eskapism." Foto: Axel Öberg

"Cabaret" på Kulturhuset handlar lika mycket om dagens Europa som 1930-talets Berlin.

Anna Håkansson ser en föreställning där skådespelarna tillåts blomstra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

CABARET

Av Johan Kander och Fred Ebb
Regi Ronny Danielsson
Stockholms stadsteater
Speltid 2.40 t.

Paralleller mellan dagens Europa och det pre-nazistiska Berlin där "Cabaret" utspelas är inte svårfunna. I den ekonomiska krisens spår ser vi åter högerextrema och nationalistiska partier på framväxt. Och när Robert Fux konferencier med snedlugg och hitlermustasch plockar fram en rockring av taggtråd går associationerna snarast till dagens stängda gränser och inhumana människosyn än 30-talets. Men än har nazisterna alltså inte kommit till makten, och i Lars Östberghs storslagna rum, präglat av ett förfallet scenvalv med flagnade väggar, pågår festen för fullt.

 

Albin Flinkas försynte och snart inte längre så oskuldsfulle Clifford virvlar runt i ett virrvarr av lika depraverade som juckande Kit Kat Club-dansare. Fux är deras anförare, pimpad med ånga rykande ur huvudet och bröstmjölk sprutande från brösten. Överflödiga effekter för någon så självskriven att spela denna roll. Efter att de senaste åren ha burit upp den ena mångfacetterade monologen efter den andra, där bakgrunden som dragshowartist intelligent införlivats i gestaltningen, tillåts han här löpa linan ut. Så gott som ständigt närvarande, med ironiskt stumfilmsrullande ögon och svarta kommentarer till scenens skeenden.

 

Men det är de mer lågmälda karaktärerna som tycks ha fångat den ständiga musikalregissörens Ronny Danielssons verkliga intresse. Lill Lindfors ger en finkänslig tolkning av Fräulein Schneider vars trevande förälskelse övergår i tvekan för att stanna i stillsam förtvivlan och uppgivenhet. Med sin starka och varma sångröst personifierar hon dem som väljer att bli kvar och anpassa sig. Johan Rabaeus gör hennes älskade Herr Schultz med små gester och berör i sin stillsamma enkelhet.

Även om Sarah Dawn Finers Sally Bowles knappast utmärks av sin timiditet gör hon en ovanligt avskalad version av paradnumret "Cabaret". Magnifik, iförd blodröda paljetter och vaksamt iakttagen av nattklubbens klientel – nu utbytt mot militärer i hakkorsbindlar – sjunger hon fram hela tragiken och skörheten i Sallys eskalerande eskapism. Men den där totala tilltron till det teatrala är inte enbart en flykt. I hennes maniska frambesvärjelse av dålighetsliv ryms också en motkraft som inte låter sig ignoreras.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!