Som värnpliktig skickades den i dag 37-årige Arkadij Babtjenko till Tjetjenien. Fyra år senare kommer han hem till Moskva igen. Han är 22 år gammal och för att överleva börjar han skriva. Om kriget, ledan, den institutionaliserade - och dödliga - pennalismen inom den ryska armén. Om kölden och svälten och vad det gör med en människa att lära sig att döda urskiljningslöst.
I "Dagar i Alchan-Jurt", Babtjenkos tredje bok på svenska och publicerad år 2000 i Ryssland, skickas huvudpersonen Artiom ut på ännu ett spaningsuppdrag inför en strid mot tjetjenska rebeller. Det regnar, ordergivningen saknar logik och varje skymtat fiendegevär besvaras med massiv granatbeskjutning. Den tjetjenska vintern saknar både början och slut och alla har för länge sedan slutat räkna de otaliga mördade bland civilbefolkningen.
Galna av hunger betar soldaterna frusna hagtornsbär direkt från buskarna.
Jag läser "Dagar i Alchan-Jurt" parallellt med Svetlana Aleksijevitjs "Zinkpojkar" (Se Expressen 20/9). Det finns häpnadsväckande likheter. Soldater som strider i ett krig ingen längre vet anledningen till, beskrivningarna av hur mänskligheten rinner ur kroppen när man dödar för första gången. Men där Aleksijevitj låter läsaren förstå brutaliteten genom omfångsrika vittnesmål tar Babtjenko inga fångar. På de 116 sidorna ryms hela krigets skoningslösa omänsklighet.
Ändå är "Dagar i Alchan-Jurt" en märkvärdigt vacker bok.
Snart faller vintern också över östra Ukraina.