Anne Swärds förra roman kom för sju år sedan. Foto: HENRIC TISELIUS / ALBERT BONNIERSAnne Swärds förra roman kom för sju år sedan. Foto: HENRIC TISELIUS / ALBERT BONNIERS
Anne Swärds förra roman kom för sju år sedan.  Foto: HENRIC TISELIUS / ALBERT BONNIERS
"Vera.""Vera."
"Vera."

En bok lika vacker som havet

Publicerad

Med "Vera" har Anne Swärd skrivit en både skräckinjagande och poetiskt perfekt roman. Nina Lekander njuter i fulla drag.

Nu tar ju boken slut! Jag blir rent bedrövad. Vad hände sen? Fast glad ändå: vilken tur att hon satte stopp just där – denna så välskrivande, inkännande och originella författare. Inte konstigt att det var hela sju år sedan hennes senaste roman, ”Till sista andetaget”. Alla kan – eller bör – inte vara så vansinnigt produktiva som Dick Harrison eller Björn Ranelid. Ibland är plit viktigare än flit.

”Vera” är lite som en stumfilm, en gobeläng eller för att låna ur boken: ett slitet gammalt karelskt draperi, ”svart som vinternätterna i norr med en lukt av främmande land”. Det hänger i en fransk hamnstad i början av 1930-talet. I en påver hyreslägenhet där en mormor, en mamma och tre döttrar tränger ihop sig. ”Det hade sett imperier födas och gå under. Det hade sett mamma Naomi födas, och oss döttrar. Sett männen komma och gå.”

 

LÄS MER: Therese Bohman hyllar Anne Swärds roman "Till sista andetaget" 

Hemligheter och nazism

Kanske har jag redan här sagt en aning för mycket. Ty Anne Swärds väv – full av hemligheter, lögner och mysterier – är så intrikat och spännande, en veritabel bladvändare med lika delar poetisk finess och rysansvärda skeenden. Vilka utspelar sig såväl inom- som utomhus, i olika samhällsklasser och länder, i krig som i fred.

Så pass kan ändå sägas att vi befinner oss i Sverige (Stockholm och Skåne) efter andra världskriget, i Frankrike under begynnande krigsmuller och i en polsk bergsby där bydåren blir den första att försvinna i de nazistiska härjningarna.

Här en parentetisk fundering: att jag säkert inte är ensam i att söka samtidsflykt i skildringar av andra världskriget, senast i Sören Bondesons ”Lögnen är en annan sanning” och tv-serien ”En liten fransk stad”. En tid som åtminstone skenbart verkade mer svartvit än i dag.

Swärds bok är dock allt annat än svartvit, den är snarare blå som havet. Havet som vackert, som is, som kallt, som hemligt, lockande och skräckinjagande. Och mera än barnet Vera är det hennes mor, den gåtfulla jagberättaren Sandrine, som är huvudperson.

Strindberg och Boye

Havet är ju en välanvänd för att inte säga sliten metafor och dramatisk scen minst alltsedan antiken. Dock outslitlig om man så heter Homeros, Verne, Strindberg, Taube, Boye, Jansson eller Palm. Hav och sjö är flerkönade på flera språk, och kan ha ungefär vilka färger som helst. Marinblått, purpur, ambra, grått, solgult och så vidare. Det både förbinder och skiljer åt.

Och havet består av vatten, ur vilket vi en gång krälade upp. Eller ur, om man betänker livmodern med sitt fostervatten. Det är vansinnigt skickligt hur många associationer och korskopplingar Swärd kan få till under berättelsens rytmiska gung.

God historisk och språklig research har gjorts. Jag tvivlar bara på förekomsten av platanalléer i Stockholm och de moderna uttrycken ”skärp dig” och ”kolla på klockan”. Själv har jag i alla fall inte kollationerat uret en enda gång under läsningen.

 

 

ROMAN

ANNE SWÄRD

Vera

Albert Bonniers, 346 s.

 

Nina Lekander är författare och kritiker för Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Nina och Simone – ett feministiskt drömspel". 

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag