Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En bok lika vacker som havet

Anne Swärds förra roman kom för sju år sedan. Foto: HENRIC TISELIUS / ALBERT BONNIERS
"Vera."

Med "Vera" har Anne Swärd skrivit en både skräckinjagande och poetiskt perfekt roman. Nina Lekander njuter i fulla drag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nu tar ju boken slut! Jag blir rent bedrövad. Vad hände sen? Fast glad ändå: vilken tur att hon satte stopp just där – denna så välskrivande, inkännande och originella författare. Inte konstigt att det var hela sju år sedan hennes senaste roman, ”Till sista andetaget”. Alla kan – eller bör – inte vara så vansinnigt produktiva som Dick Harrison eller Björn Ranelid. Ibland är plit viktigare än flit.

”Vera” är lite som en stumfilm, en gobeläng eller för att låna ur boken: ett slitet gammalt karelskt draperi, ”svart som vinternätterna i norr med en lukt av främmande land”. Det hänger i en fransk hamnstad i början av 1930-talet. I en påver hyreslägenhet där en mormor, en mamma och tre döttrar tränger ihop sig. ”Det hade sett imperier födas och gå under. Det hade sett mamma Naomi födas, och oss döttrar. Sett männen komma och gå.”

 

LÄS MER: Therese Bohman hyllar Anne Swärds roman "Till sista andetaget" 

Hemligheter och nazism

Kanske har jag redan här sagt en aning för mycket. Ty Anne Swärds väv – full av hemligheter, lögner och mysterier – är så intrikat och spännande, en veritabel bladvändare med lika delar poetisk finess och rysansvärda skeenden. Vilka utspelar sig såväl inom- som utomhus, i olika samhällsklasser och länder, i krig som i fred.

Så pass kan ändå sägas att vi befinner oss i Sverige (Stockholm och Skåne) efter andra världskriget, i Frankrike under begynnande krigsmuller och i en polsk bergsby där bydåren blir den första att försvinna i de nazistiska härjningarna.

Här en parentetisk fundering: att jag säkert inte är ensam i att söka samtidsflykt i skildringar av andra världskriget, senast i Sören Bondesons ”Lögnen är en annan sanning” och tv-serien ”En liten fransk stad”. En tid som åtminstone skenbart verkade mer svartvit än i dag.

Swärds bok är dock allt annat än svartvit, den är snarare blå som havet. Havet som vackert, som is, som kallt, som hemligt, lockande och skräckinjagande. Och mera än barnet Vera är det hennes mor, den gåtfulla jagberättaren Sandrine, som är huvudperson.

Strindberg och Boye

Havet är ju en välanvänd för att inte säga sliten metafor och dramatisk scen minst alltsedan antiken. Dock outslitlig om man så heter Homeros, Verne, Strindberg, Taube, Boye, Jansson eller Palm. Hav och sjö är flerkönade på flera språk, och kan ha ungefär vilka färger som helst. Marinblått, purpur, ambra, grått, solgult och så vidare. Det både förbinder och skiljer åt.

Och havet består av vatten, ur vilket vi en gång krälade upp. Eller ur, om man betänker livmodern med sitt fostervatten. Det är vansinnigt skickligt hur många associationer och korskopplingar Swärd kan få till under berättelsens rytmiska gung.

God historisk och språklig research har gjorts. Jag tvivlar bara på förekomsten av platanalléer i Stockholm och de moderna uttrycken ”skärp dig” och ”kolla på klockan”. Själv har jag i alla fall inte kollationerat uret en enda gång under läsningen.

 

 

ROMAN

ANNE SWÄRD

Vera

Albert Bonniers, 346 s.

 

Nina Lekander är författare och kritiker för Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Nina och Simone – ett feministiskt drömspel".