Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En björntjänst åt kulturarvet

RUNES ARV. Filmen "Bamse och tjuvstaden" är tillägnad den bortgångne upphovsmannen, Rune Andréasson. Foto: Tre vänner

Vad hände med 1980-talets mest episka, uppfostrande och präktiga serieuniversum?
Hanna Höglund ser kärnan i Rune Andréassons skapelse fuskas bort i den nya Bamsefilmen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Animerat

BAMSE OCH TJUVSTADEN

Regi Christian Ryltenius

1.06 t.

Jag ska erkänna, jag har en gång stalkat Bamseskaparen Rune Andréasson, död 1999. En sommardag i mitten på 1990-talet fick mitt tonåriga jag mina föräldrar att svänga in med bilen i den skånska småstad dit breven till Bamses brevsida skickades. Hem till Rune.

Vi fann hans adress i telefonkatalogen - det här var före internet - och på en sidogata i ett villaområde kom vi till slut rätt. En bil stod parkerad utanför hans hus med ordet "BAMSE" på nummerplåten.

Vi hoppade ut, en gardin fladdrade i en dörröppning, jag tog ett diskret kort med den analoga kameran. Sedan åkte vi därifrån, snabbt som tusan.

 

Med denna berättelse förstår man kanske vidden av mitt Bamse-engagemang.

Den nya långfilmen "Bamse och Tjuvstaden" är mitt "Star Wars: Det mörka hotet".

Reinhard Räv, filmens antagonist och den efter Rune Andréassons pensionering tillkomna ärkeskurken, är min Jar-Jar Binks.

Och det är orden "En gång tjuv alltid tjuv", sagda av just Reinhard Räv i årets film, som får Bamse-puritanen i mig att vrida sig i sin grav.

De som läste Bamse på 1980-talet - det årtionde då Rune Andréassons Bamsevärld fick blomma ut på ett aldrig tidigare skådat vis - vet att det är de orden, yttrade av en trångsynt omvärld, som får den unge Vargen att tro att skurk är det enda han duger till, hur mycket han än försöker.

Nya Bamsefilmen är inne på samma tematiska spår, men utan den ursprungliga, mörka klangbottnen. Här är det i stället en hejig tjuv som skriker det till sina kolleger.

 

Det är synd att man har tappat sitt unika 1980-talsarv - perioden då Andréasson psykologiserade ondskan, lät Marino Marini-, Bruno Liljefors- och modernistiska Helene Schjerfbeck-affischer följa med tidningen och orsaka föräldrastorm. Då diktcitat från Karl Asplund och Gustaf Fröding låg till grund för hela serier, folklore från såväl västerländska som österländska kulturer fyllde sidorna, brandtal mot rasism hölls på brevsidan och det i de årliga julkalendrarnas 25:e lucka alltid fanns en fredssymbol.

De unga läsarna togs på allvar, och man har väl aldrig varit längre från det än 2011 då Bamsetidningen och migrationsverket i en sampublikation hamnade snett i asyldebatten och förklarade varför vissa invandrare måste skickas hem igen.

1980-talets Bamse var ett fantastiskt, episkt - och ibland jättepräktigt och uppfostrande - universum. Och i mångt och mycket har Bamsedebatten efter det reducerats till om världens starkaste björn var kommunist eller ej.

Det är synd.

 

Och det är synd att 2010- talets Bamse i nya filmen återknyter till 1970-talets rakt-på-berättade humoräventyr och att man inte tydligare synliggör den fräschare kvinnobild som - det måste också sägas - vuxit fram mer och mer det senaste årtiondet.

I "Bamse och Tjuvstaden" ligger i stället fokus för det mesta på Bamse, Skalman och Lille Skutt. Trots att det är dottern Nalle-Maja, den enda som förutom Bamse blir stark av dunderhonung, som är filmens riktiga hjälte.

I eftertexterna till filmen står: "Tillägnad Rune Andréasson" Då blir jag lite varm inombords.

Men hade han gillat filmen och Bamses utveckling i dag? Jag tror inte det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!