Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En av pojkarna ska klara sig och en ska gå under

"Jonas and Jussi, 1982" Foto: TUIJA LINDSTRÖM
Jonas Gardell, författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: THRON ULLBERG / NORSTEDTS

Fotografen Tuija Lindström fotograferade i början av sin karriär den unge Jonas och hans olycklige vän Jussi.

Jonas Gardell skriver om ett år av sorg och livet som krymper när de viktiga människorna går bort.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FOTOGRAFI. Man dör bara en gång. Sedan lever man i en evighet.

Jag tittar på bilden av mig och Jussi som Tuija har tagit. Jag och Jussi är runt 18 år, knappt vuxna. Jag ska bli författare och skådespelare. Jussi ska bli kabaréartist. Tuija Lindström går fortfarande på Konstfack, som då ligger på Valhallavägen vid Gärdet, och lånar Konstfacks studio för att fota oss. Inspirerad av fotopionjären Wilhelm von Gloedens bilder av unga nakna män vill hon försöka sig på att göra något liknande.

Vi är nakna. Tuija ber oss förhålla oss till varandra och Jussi lägger armarna om mig. Han svärmar för mig och söker hela tiden fysisk närhet. Jag är inte egentligen det minsta intresserad av Jussi men har aldrig kunnat säga nej till någonting som helst. Särskilt inte som ung. Om någon ville ha mig fick han mig.

Jussi i sin tur må ha svärmat för mig, men det var Marlene Dietrich han verkligen älskade. "Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt", "Ich hab' noch einen Koffer in Berlin", "Sag' mir, wo die Blumen sind"… och så "Lili Marleen" förstås. Åh, alltid "Lili Marleen"…

Alltid Marlene Dietrich

Jussi drömde om att få uppträda med Marlenes sånger, men var så där överväldigande finskt blyg att han bara vågade uppträda när han var riktigt full. Men då, i den där korta gudabenådade stunden under fyllan, strax innan man bara kan sluddra och falla ihop, ställde han sig upp och sjöng.

Var han än var. Stående på en stol i baren, eller så stängde han av stereon på festen och påkallade vresigt allas uppmärksamhet, eller när vi satt bara han och jag i min lilla andrahandsetta och han gick på om sina planer på att resa till Berlin och söka jobb. När han väl sjöng var han okontaktbar, djupt inne i sin egen fantasi.

Alltid Marlene Dietrich. Alltid med slutna ögon. Alltid med tårarna rinnande.

Medan han sjöng grät han, såväl av rörelse som av harm. Som om någon eller något i livet redan gett honom dödsstöten, och nu rann livet ur honom utan att han varken kunde eller ville förhindra det, och han var på något sätt upphöjd och fallande på samma gång.

En del av honom ägde skönheten hos ett helgon, en del av honom var bara en av alla patetiska unga bögar i världen som blivit utnyttjade och lurade. Sex men ingen kärlek, ni vet.

Avklarnad som martyren i dödsstunden, men också rättmätigt förorättad, och det enda sätt han kunde förmedla sin smärta på var genom Marlene.

Vor der Kaserne / Vor dem grossen Tor / Stand eine Laterne / Und steht sie noch davor…

 

Marlene Dietrich. Foto: GEORGE HURRELL/CHRISTIES IMAGES / AP

Köptes in till Fotografiska museet

Den bild som Tuija blev mest nöjd med var en bild där jag tittar rakt in i kameran som om jag endast söker relation med betraktaren medan Jussi lutar sig mot mig, nästan klänger sig fast med armen runt min hals, som om han skulle falla ihop annars. Det finns något vädjande och bedjande i Jussis blick medan jag är kyligare, nästan sluten. Fotot köptes tidigt in till Fotografiska museets samlingar, har visats på många utställningar och Tuija pratade ofta om bilden när hon föreläste för sina studenter.

Hon brukade säga att det som gjorde bilden var Jussis avbitna naglar. Vi hade en lång diskussion om det en gång i samband med att vi gjorde omslagen till "Torka aldrig tårar utan handskar". Jag höll inte med. Jag påstod att Tuija höll sig fast vid idén om de där avbitna naglarna bara för att det var för smärtsamt att acceptera att det som gör bilden drabbande är att den är så avslöjande.

Att hon, fotografen, såg vad som skulle komma. Och att varje betraktare av bilden sedan dess omedelbart har kunnat se det.

Att en av pojkarna ska klara sig och en av pojkarna ska gå under. 

Waldemarsudde på Djurgården

Snart efter att Tuija tagit sina bilder åkte Jussi till Berlin för att supa ihjäl sig, men inte ens det kunde han lyckas med som han sa när han kom hem igen. Kabaréartist blev han aldrig i Berlin. Berlin ville inte ha honom.

Jussi sa ibland att Waldemarsudde ute på Djurgården vore ett så vackert ställe att dö på.

Och det var där han hängde sig.

Om det var för att han var smittad eller om det var av någon annan anledning har vi undrat mycket över. Hur som helst var han en av alla dem som frosten tog.

I slutet av året 2017 nås jag på Sri Lanka av nyheten att fotografen Tuija Lindström avlidit. Tuija blev därmed den sista i en rad av för mig av olika anledningar viktiga människor som gick bort 2017. Mitt liv har på ett märkbart sätt krympt det senaste året. Människor som ägt nycklar till olika delar av mitt liv är för alltid borta, och dörrarna som nycklarna passade till måste nu förbli tillslutna.

Tuija Lindström. Foto: JARNO KUUSINEN / ALL OVER PRESS

Tuija Lindström blev professor

Tuija Lindström blev så småningom Sveriges första kvinnliga professor i fotografi. Många av hennes bilder har blivit ikoniska. Nu tittar jag som medelålders man på bilden av mig och Jussi. För evigt unga tittar han och jag tillbaka.

Av oss tre som jobbat ihop där i Konstfacks studio på Valhallavägen är jag nu ensam kvar. Jag sluter mina ögon och ser Tuijas glada runda ansikte, hennes vänliga koncentration, hennes ömhet och hennes stränghet. Sedan ser jag Jussi framför mig. Hur full han är, hur ledsen han är, ändå ställer han sig upp och begär nästan ilsket att få sjunga. Blundar, går in i sin drömvärld med Marlene, sjunger medan tårarna rinner.

 

So woll'n wir uns da wiedersehn

Bei der Laterne woll'n wir stehn

Wie einst 

Lili Marleen

Wie einst 

Lili Marleen

 

Tuija. Jussi. Alla de andra.

Man dör bara en gång. Sedan lever man i en evighet. 

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Läs fler texter av honom här. 

 

LÄS MER - Jonas Gardell minns Rikard Wolff: På nästan alla bilder ser Rikard så lycklig ut 

 

LÄS MER - Jonas Gardell minns Michael Nyqvist: Käre Micke. Jag kommer sakna dig så! 

 

LÄS MER - Kalle Lind minns Hans Alfredson: Vår tacksamhet är oändlig, Hasse! 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!