Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En arg man att minnas

Obeveklig. Filmfotografen Göran Nilsson levde ut sin passion för bilden. Foto: Ingvar Karmhed

Stig Larsson minns en ödmjuk och heroisk filmfotograf.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

IN MEMORIAM

Redan under lunchen med Kristian Petri fick jag veta att Göran Nilsson hade dött. Och på kvällen, under Guldbaggegalan, visades ett bildspel av alla stora skådespelare, regissörer, fotografer, som gick bort under 2012. Däribland var Göran. Jag såg hans ansikte. Det gjorde ont.

För människor i filmbranschen, för cirka 20 år sedan, var Göran något av en myt. Han var guldbaggenominerad vid tre tillfällen. Konstigt nog vann han bara en (för "Täcknamn Coq Rouge", 1989). Hans kanske mest minnesvärda insats, det fjärilslätta fotot till Suzanne Ostens "Skyddsängel", tillkom innan det delades ut ett pris för bästa foto.

 

Göran var inte alls en enkel person att arbeta med. Hans passion för bilden i filmen, för varje litet glitter, varje skuggas exakta gråhet (eller svärta) var så stark, att folk - framför allt regissörer - hade svårt att hantera det. Och, kom igen, en konflikt med Göran, det var ingen barnlek. Han var stor som ett hus, blick som en arg viking. Jag har hört mer illvilligt än snällt tal om Göran i branschen.

Men varför? Varför dessa, kan man tycka, oresonliga krav på sina medarbetare (framför allt regissörer)? Jo, om de inte hade vett nog att stoppa en - och ännu värre, om de inte visste exakt vad de ville ha - var det helt naturligt att själv ta över.

Inte alltid lyckat, men så är det. Det beror på kärleken till konsten, viljan till perfektion.

 

Men om det fungerar uppstår det en dämpad kraftansamling (något som egentligen liknar kärlek); och en människa som Göran kan blomma ut under ett lugn.

Jag lärde känna Göran redan på 70-talet. Han gick ett år före mig på Dramatiska institutet. Vi reste till Polska filmskolan i Lodz med var sin film december -79. Så han visste mycket väl om min syn på filmfoto. Att det aldrig får ta över. Att det nästan, jag betonar nästan, ska vara osynligt. Så när vi 13 år senare för enda gången arbetade ihop bjöd han först hem mig, för att visa exakt vilka scener i de filmer han hade gjort som han misstänkte att jag ansåg vara kitsch.

Och Göran var, vilket kanske förvånar en del, mycket ödmjuk. Han kunde säga: "Fan, Stig, det var jag som hade den här bilden på näthinnan (höstlöv i blåst i "Den frusna leoparden"), men jag hajar ju att, ja vadå, du gillar inte det här va?"

Göran var som en pianist. Samma känslighet i fingrarna. Som aldrig kan tänkas ut. Som bara finns där.

 

Några år senare skedde så helikopterolyckan. Göran och tre andra lyfte från Luleå för att göra en reklamfilm i fjällen. Jag tror att det heter white out. Fjällen är vita, himlen lika vit, du ser ingenting. Och de smäller rakt in i Sulitelma. Göran slungas 120 meter och hamnar ungefär tre meter under snön. Med en bruten arm tar han sig upp. Han klafsar, stövlar fram till helikoptern. En av killarna är redan död. En annan dör strax i hans armar. Men den tredje får han upp, trots att denne sitter fastspänd i sitt säte. Han lyckas bandagera honom och räddar hans liv.

De tvingas vänta i över ett dygn innan någon räddning är i sikte. Första nödraketen får han upp för sent. Den andra och sista hinner han precis få upp när planet är på väg att vända.

 

Och efter det, jag vet inte, men Göran var inte riktigt samma Göran. Han gjorde sig allt mer omöjlig. Ändå gjorde han en film, en egen film, om sitt älskade Lappland. Forsar, fiskar i forsar, fjällmassivens blånyanser i den begynnande skymningen, som jag, när jag såg den tyckte var lite too much. Men så här efteråt undrar jag om Göran ändå inte hade rätt. Det är skönhet, obeveklig skönhet.

Det är en sorgens tid för mig och för många andra filmälskare. Det enda försonande är väl att en sådan som Hoyte van Hoytema har tagit vid. Alltid är det någon som tar vid. Och när han nu fick ytterligare en guldbagge är jag säker på att Göran skulle ha sagt: "Han, den där jävla holländarn ... Ja, är det nån som ska slå mig, så är det väl han. Vad fan sa du att han hette? Hoyte? Vad fan, kan man heta så?"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!