Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En ansträngning som känns på varenda sida

MONUMENTAL. Författaren och översättaren Caterina Pascual Söderbaum (1962-2015) avled innan utgivningen av "Den skeva platsen". Expressens Annina Rabe hyllar romanen som ett bestående verk i svensk litteratur.Foto: Steve Sem-Sandberg

Hur kunde vanliga människor arbeta på nazisternas avlivningskliniker och förintelseläger?

Annina Rabe läser en dokumentär roman om skuld, ansvar och förträngning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är fullt möjligt för en människa att ha ett känsloliv och samtidigt förtränga vedervärdiga saker som pågår runtomkring henne. Vi vet det alla, vi lever alla med det i olika grad. Ignorans, underlåtelse, ren bekvämlighet eller auktoritetsrädsla är minst lika viktiga komponenter som hat eller rädsla när historiens mest fruktansvärda brott skall försöka förstås och förklaras.

 

I Caterina Pascual Söderbaums "Den skeva platsen" möter vi några människor som lever alldeles nära ett av Nazitysklands alla förfärliga dåd; eutanasiprogrammet Aktion T4, där uppskattningsvis 200 000 personer med psykiska eller fysiska funktionshinder mördades. En av dessa eutanasikliniker var det österrikiska slottet Hartheim, där cirka 30 000 personer miste livet genom gasning eller giftinjektioner mellan 1940 och 1944.

På detta slott, där speciella rum för gasning och kremering inrättats, pågår ett slags besynnerlig vardag, där de anställda på olika sätt försöker förtränga det som pågår. De gör det med sex och dekadens, inte helt olikt scenerna i Carl Henning Wijkmarks "Jägarna på Karinhall", eller genom att tänka på bättre tider och familjen där hemma. Personalen erbjuds utflykter och rekreation. Alla vet vad som pågår men ingen ifrågasätter, även om de längst inne känner ett molande obehag inför det.

Slottet Hartheim år 1941 är bara en av många platser och tidpunkter som den här romanen omfattar. "Den skeva platsen" är en mosaikroman där många små bitar förs samman till ett mönster som ytterst handlar om den enskilda människans skuld och ansvar. En personlig historia vävs samman med några av Europas svartaste minnen.

 

I romanens centrum står berättaren, som adresseras i du-form; en medelålders kvinna med svensk-katalansk bakgrund som försöker förhålla sig till sin släkthistoria. På hennes dopfoto skålar fadern stolt med porträttet av Adolf Hitler som alltid hängde uppe i barndomshemmet. Farfadern stred som frivillig i Hitlers armé, hennes pappa läste "Mein Kampf" redan i tonåren och var militär under Francoregimen. Hans kärlek till berättarens svenska mor väcks på allvar när han får veta att hon är släkt med Kristina Söderbaum, en av Nazitysklands mest kända skådespelerskor. I detta sker berättarens uppväxt, i en familj som omfattar både kärlek och smärta och vardag.

 

Men hos den vuxna kvinnan blir frågorna många och oundvikliga, och de börjar alla med varför.

Varför hyser fadern denna blinda kärlek till Hitler många år efter att hans fruktansvärda brott har avslöjats? Varför accepterade alla de anställda i slottet Hartheim det som skedde? Och kanske allra mest smärtsamt på det personliga planet: Varför stannade berättarens moder kvar med en man som inte bara var nazist utan också på slutet våldsam?

Caterina Pascual Söderbaum, som gick bort i december 2015, lär ha arbetat på denna dokumentära roman i över tio år. Det är en ansträngning som känns på varenda sida. I den grundläggande researchen. I den genuina omsorgen om romanstruktur och detaljer, men kanske framför allt i det betvingande språket. I de långa ringlande meningarna, som idogt går till botten med varje association, varje känsla, varje intryck och förnimmelse.

 

Redan i Söderbaums debut, den Katapultprisbelönade novellsamlingen "Sonetten om andningen" (2001) märktes att hon var en blivande författare långt utöver det vanliga. Men att hon 15 år senare skulle återkomma med ett monumentalverk av den här kalibern är ändå överraskande. Helt enkelt för att det så sällan produceras litteratur av den här höga klassen.

Det är förfärligt sorgligt att Caterina Pascual Söderbaums liv och författarskap avslutades alldeles för tidigt, men det verk hon lämnar efter sig kommer förhoppningsvis att leva mycket länge.