Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En älskad roman får kärleksfull behandling

Lars Väringer (Hugo Rask) och Åsa Forsblad Morisse (Ester Nilsson) i "Egenmäktigt förfarande".

"Egenmäktigt förfarande" på Uppsala stadsteater imponerar på Gunilla Brodrej.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE

Av Lena Andersson

Dramatisering och regi Karin Parrot Jonzon

Uppsala stadsteater

Speltid 2.10 t.

"Egenmäktigt förfarande" är en roman som är full av filosofiska och existentiella iakttagelser. Överallt i storyn om Ester som är besatt av Hugo Rask finns meningar som äger en sådan giltighet att för många kan tolkningen av romanen kännas (och bevakas) som en privat angelägenhet.

Därför är det säkert inte bara jag som var lite orolig för vad regissören och dramatikern Karin Parrot Jonzon skulle göra med berättelsen på Uppsala stadsteater. Roy Andersson har redan förstört en del av magin genom att svara jakande på frågan om han är Hugo Rask. Men det är glömt i Uppsala. Hugo Rask och Ester Nilsson skickas tillbaka in i fiktionen och träder fram på scenen som om det var här de blev uppfunna. Och vilken rollbesättning! Åsa Forsblad Morisses både rationella och känslostyrda Ester med intensivt forskande ögon. Lars Väringers förargligt oförarglige Hugo med flackande blick och rastlöst kroppsspråk. Hur de talar i sina mobiltelefoner. Ester smeker den tätt intill örat och Hugo använder högtalarfunktionen.

 

Roland Söderbergs scenografi utgörs huvudsakligen av Hugo Rasks enorma dukar och arbetsrum. Esters hem är kongenialt diffust: "Ingen är intresserad av henne, men båda är intresserade av honom".

Berättelsen är elegant nerbantad, dramatiseringen bevarar romanens rytm och är försiktig utan att vara feg. Dialogen omisskännligt Anderssons. Det är bara väninnekören, Siw Erixon och Lovisa Onnermark, som utbrister saker på en mer burdus prosa. De är trötta på hur Ester plågar sig själv och vi i publiken behöver ha dem som ventiler och anförvanter.

Skön är den humor som genomsyrar hela den här i grunden rätt dystra föreställningen om kärlek och besatthet. Man måste ju då och då få skratta åt den frustrerande situationen där Ester, hur skarp och briljant hon än är, inte ser vilka känslomässiga gränser hon överträder eller vilken självupptagen jättebebis det är som hon åtrår. Karin Parrot Jonzon har skapat komik med bibehållet allvar. Möjligen hade det varit intressant om Hugo Rask hade fått lite mer värdighet. Men det hade inte varit lika kul. Att driva med kulturmän är en oemotståndlig genre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!