Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En alldeles lagom underhållande bok

Cecilia Davidsson. Foto: STEFAN TELL / ALBERT BONNIER
"Detta ska passera".
Nina Lekander. Foto: YLWA YNGVESSON

I Cecilia Davidssons nya roman får läsaren följa Saras väg från 19-årig au pair till småbarnsförälder. Nina Lekander läser en bok med fin känsla för tiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. ”This too shall pass” eller ”Också detta ska passera” ska vara ett ursprungligen persiskt-sufiskt uttryck som har återkommit på alla möjliga sätt och i alla tänkbara tider och kulturer. I dag kanske främst i västerländska självhjälpsböcker. I samtalsterapeutiska sammanhang ofta omformulerat till ”Tro inte att de här känslorna som stänger in dig just nu kommer att vara för alltid”. Sant men svårt att lyda.

Nu har Cecilia Davidsson, mest känd och belönad för sina noveller och barnböcker, skrivit en roman som på sätt och vis är novellartad i sitt upplägg. Inte direkt släkt med Carvers ”dirty realism”, mera tycker jag med Tjechov eller rentav Maupassant. Exempelvis spelar här lögner en inte oväsentlig roll, plus en viss feghet.

Karlstad

Det handlar om Sara Svensson, som 1982 och 19 år fyllda tillbringar tio månader som barnflicka i Lübeck, inte minst för att markera avstånd till pojkvännen Henke och sin mamma – som många kallar galen – hemma i Karlstad.

Den tyska familjen är välbeställd, och vistelsen inleds flott med en semestervecka i Torrevieja. Karl och Sylvie bjuder på vin och bläckfisk, barnen Maria och Klaus är bortskämda. Den lille gossen ska visa sig särskilt svårhanterlig.

Sara pendlar mellan längtan efter och förakt för sin svenska pojkvän, och telefonsamtalen dem emellan blir ibland till nog så underhållande gräl och gnabb. Roligt överlag är att romanen som växlar mellan tidsplan, orter och åldrar har en sådan språklig tonträff. Javisst ja, man sa ”fining” på 80-talet, minns jag när Sara får brev från en skolkamrat som är au pair i Paris – en tjej som såväl läsaren som Sara kommer att överraskas av längre fram i boken.

 

LÄS MER – Nina Lekander: Ulf Lundell kallade mig fis – sen skickade han sina skivor

Sex och moderskap

I modern tid ska även Sara vara tvåbarnsmamma, tillika stockholmare. Stundom gift, stundom skild, diverse älskare. Länge undrar jag nästan irriterat över vad hon egentligen har pluggat och vad hon jobbar med. Men det är skickligt av Davidsson att mata oss med munsbitar och små mysterier allt efterhand. Hon är liksom diskret rolig om det så gäller städning, sex eller moderskap.

Emellertid synes mig vissa politiska slängar onödiga. Tidsmarkörer behövs förvisso, men inte måste författaren skriva ut att Sara inte är flyktingfientlig och att hon ogillar ”män med järnrör”. Det följs och kompenseras dock av en smådråplig och/eller skämmig scen i Akalla: hon attackeras av ”en person” då hon kommer med kassar fulla av mat och blöjor att ge bort, detta i skuffen på maken Markus svindyra bil. ”Hur fan kan du köra omkring i en sån här när folk har det som dom har det, va?”.

Väl hemma upptäcker hon en lång repa i lacken. Den får också passera. Liksom livet gör det, kring och inne i oss.

 

LÄS MER – Nina Lekander: Vi ses i nästa bok, baby

 

 

ROMAN

CECILIA DAVIDSSON

Detta ska passera

Albert Bonnier, 323 s.

 

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Nina och Simone – ett feministiskt drömspel".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!