Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En alkoholstinn resa genom minnets vrår

Jenny Damberg och Lisa Wiklund.
Foto: Atlas förlag
"Som hon drack"
Lisa Wiklund.
Jenny Damberg.
Foto: Atlas förlag

Lisa Wiklunds och Jenny Dambergs "Som hon drack" får Gunilla Brodrej att minnas sitt eget liv genom allt som porlat i glasen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

Lisa Wiklund och Jenny Damberg
Som hon drack
Atlas förlag, 212 s.

Vad drack jag? Under läsningen av Lisa Wiklunds och Jenny Dambergs "Som hon drack" översköljs jag av minnen. Visst är boken en ögonöppnare om hur stigmatiserande och fördomsfull synen på kvinnlig alkoholkonsumtion har varit, och delvis fortfarande är. Och visst är "Som hon drack" en viktig sociopolitisk skrift med vitt spridda exempel på pimplande förebilder, från prinsessan Lilian och hennes gin och tonic till Simone de Beauvoir vars memoarer inspirerade Sveriges första ekonomiprofessor Ulla Wikander att feministiskt ta ett glas med sig själv på en bar på 1970-talet. Men för mig är det märkvärdigaste med boken att jag börjar minnas mitt eget liv genom vad som har funnits i glasen.


Portvinet som min mormor serverade tanterna när det var kafferep, deras dofter, klänningar och lagda hår. Gör-det-själv-vinet som min musiklärare hade på jäsning i badrummet och som hon sedermera bjöd på. Rena trolleriet för en prudentlig högstadieflicka vars föräldrar inte drack något som var starkare än Lyckholms lättöl. Svartvinbärsbrännvinet som min äldsta syster introducerade under den första kräftskivan, tillsammans med den blekingska rödvinsvänstern.

De första egna beställningarna på Systembolaget: "En flaska Val de Loire, tack". Eller den där gången när jag hamnade i systemkön bakom Jan Guillou och dristade mig till att fråga honom, vinkännaren, vad man skulle servera till kaffet på tjejmiddagen, varpå han belåtet svarade att han inte kunde ett dugg om LIKÖR. Jag köpte sherry (som jag numera inte kan dricka utan att tänka på Kristina Sandbergs hemmafru Maj, också nämnd i boken).


Rödvinet, som mitt livs kärlek valde efter slotten på etiketten och, nio månader senare, förmaningarna på BVC som varnade för allt alkoholintag, och sedan dödsdomen hos neurologen efter andra barnet, att allt som var gott, rödvin, choklad och grönmögelost, framkallade migrän. Tills nu i 50-årsåldern när jag kommit fram till att riktig champagne och chablis är det enda som inte ger mig huvudvärk.

Alkoholen formar en privat kulturhistoria som ryms i en större. Intressant statistik är att högutbildade kvinnor dricker mer än lågutbildade, förhållandet är tvärtom när det gäller män.

Wiklund och Damberg punkterar frejdigt och vederhäftigt riskerna och myterna. De skriver informativt om just rätten att dricka söt likör, om lådvinsfällan och moderskapet. Varningarna på BVC, som gjordes för säkerhets skull. Jag minns att jag tyckte att det var särskilt stötande att vi mammor skulle sitta med bubbelvatten medan män, pappor, svävade ut och i vissa fall faktiskt förstörde familjer.

Med den här boken kommer allt tillbaka.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.