Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Emil i Lönneberga:

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Bättre julevangelium

finns inte än det om "När Emil gjorde stora tabberaset i Katthult och fångade Kommandoran i varggropen". Indignerad efter Stolle-Jockes och Lillklossans vittnesmål om att den skurkaktiga kommandoran själv lagt beslag på julkorgen från Katthult, bestämmer sig Emil att ta saken i egna händer. För dagen herre på täppan, bistådd av den lojala drängen Alfred, bjuder han hem alla fattigstugehjonen på dignande julbord. I denna episod ryms hela världens orättvisa. Och här finns verkligen möjlighet till kritisk självbespegling i de flammande adventsljusens sken. Vilka är inte bjudna? "Si, där är ljus och salighet utan gräns", säger Stolle-Jocke.

Läsarens lustkänsla

inför den imponerande menyn övergår rätt snart i en rysning vid tanken på vad som händer när mamma och pappa kommer hem från Skorphult och upptäcker de länsade matförråden. Och hur ska det gå när släktingarna från Ingatorp kommer? "Där är di redan tjocka så det räcker", slår Emil fast. I vanliga och bästa fall vandrar vi, enligt Emils mammas modell, till någon sorts fattigstuga med lagom små allmosor, men om nu kommandoran i fattigstugan, diktatorn i u-landet, roffar åt sig hela biståndet själv, kan vi då liksom Emil överväga att öppna Schengen och släppa in fattighjonen så att de med tårade ögon kan ta tabberas på hela sillsalaten? Tillika oskadliggöra diktatorn? Nej, det hela är ett solidariskt hyss, ett godhjärtat stolleprov vars konsekvenser man får ta inlåst i snickarboden. Men det var onekligen en mycket vacker tanke. Och mamma Alma plitar i den blå skrivboken: "Visst är han egentligen from den Gåssen fast ibland tror jag att han är skvatt galen."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!