Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Emancipations-tv

<b>Peggy Olson.. Foto: KANAL 9</b>

Karin Olsson ser "Mad men" och tänker på Victoria Benedictsson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur ska det gå för Peggy Olson? Jag har egentligen varken tid eller lust att titta på tv-serier längre. Men nu måste jag göra ett utantag, när "Mad men" i kväll har amerikansk premiär för sista säsongen. Jag kan bara inte låta blir att se hur det går för Peggy, en av den fiktiva populärkulturens mest arbetsamma feminister.

Hon är den intelligenta, men grå sekreteraren i 1960-talets mansdominerade reklamvärld, som lyckas bli copywriter och chef. Hon är inte oattraktiv, men långt ifrån en av kontorets amasoner.

När senaste säsongen slutade hade denna kvinnliga streber hunnit bli mer lik seriens manliga superstjärna, det nedsupna geniet Don Draper, än någonsin: en desillusionerad och framgångsrik arbetsnarkoman.

Peggy har ibland fått mig att tänka på Victoria Benedictsson, som verkade i 1880-talets manligt präglade litterära värld. I sin konfirmationsring lät hon gravera in devisen: "Arbete och sanning". För att bli bedömd som en man gav hon under stor flit ut romanerna och dramerna under pseudonymen Ernst Ahlgren. Allt hon ville var att bli bedömd som författare, men lyckades ändå aldrig lämna sin läst som kvinna. Benedictsson tog livet av sig, kanske av denna förtvivlan, kanske av den olyckliga kärleken till den världens "Don Draper", den danska litteraturkritikern Georg Brandes.

Det går också att se paralleller till den intellektuellt ambitiösa Ester Nilsson i Lena Andersson "Egenmäktigt förfarande", som trots att hon är mycket skarpare än den egenkära och tjockskalliga konstnär hon älskar, drar det kortaste strået.

På något sätt inbillar jag mig att de känsliga manusförfattarna till den mångfalt prisbelönta "Mad men", ska ha snappat upp något viktigt om vår tid: hur det ska gå för kvinnorna. De som i så många fall är bättre än männen: Högre betyg, flådigare utbildning, större ambition. Kommer det att löna sig, eller står patriarkatet mot kvinnans framåtrörelse?

Om inte Peggy Olson är den som kommer mest helskinnad ur "Mad men" är det ett dåligt tecken.