Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Elizabeth Gaskell/Hustrur och döttrar. En vardagsberättelse

Foto: Rogers John

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ELIZABETH GASKELL | Hustrur och döttrar. En vardagsberättelse | Översättning Gun-Britt Sundström | Albert Bonniers förlag

I brist på brittiska kostymserier efter skönlitterära förlagor på tv den här sommaren, läs romanen Hustrur och döttrar – utgiven 1866, ett år efter författaren Elizabeth Gaskells död, som inträffade innan de sista kapitlen var skrivna. Men det gör inget. Man förstår ändå allt så väl och är på sidan 680 så grundligt invaggad i och förförd av denna lagom långsamma, lantligt rosendoftande men tidvis beska berättarväv som Gaskell, med ovärderlig assistans av Gun-Britt Sundström, vecklar upp, viker ihop och vecklar upp igen på det att nya mönster framträder.
Gaskell har – åtminstone i Sverige – hamnat i skuggan av Jane Austen, George Eliot och systrarna Brontë, men var på sin tid väl integrerad i den viktorianska, litterära guldåldern och samlar än i dag läsarskaror världen över. Så har exempelvis en hängiven japansk läsare ägnat åratal åt att lägga ut Gaskells hela produktion på nätet (lang.nagoya-u.ac.jp/~matsuoka/gaskell).
Som litteraturvetaren Åsa Arping berättar i ett informativt efterord slog Elisabeth Gaskell igenom 1848 med tendensromanen Mary Barton, där skildringarna av Manchesters slum och fabriksarbetarnas villkor inspirerade såväl Dickens, Marx som Engels.
Hustrur och döttrar, vars titel nickar åt Turgenjevs Fäder och söner som också utspelade sig i en så kallad brytningstid som synliggjorde generationsklyftor, är inte lika öppet tendentiös.

Arenan är över- och medelklassfamiljer på den brittiska landsbygden. Allmogens fattigdom skymtar knappt men både klass- och könsmaktsordning får sina nålstick. Tiden är 1820- och 30-tal, på gränsen till järnvägsbyggen och parlamentsreform. Moderniteten anas också i form av till exempel inbrytande meritokrati, såsom vikten av skicklig förvaltning av lantegendomar och jordbruk. Relationsroman javisst, men mot en tydlig samhällelig fond.
I småstaden Hollingford finns den unga kvinnan Molly, enda dottern till den sympatiske änklingen Mr Gibson. Dennes läkaryrke ger honom entré till överklassen i form av Lady och lord Cumnor samt den bördsstolta gamla familjen Hamley, vars bägge söner kommer att spela en stor roll i Mollys liv. Livets lugn och lunk bryts när fadern gifter om sig, och den nya Mrs Gibson blir en inte direkt elak men självisk styvmor.
Hon medför dessutom sin egen vackra och hemlighetsfulla dotter Cynthia, som blir väninna till Molly samt ännu en dramatisk motor i romanen.

Motoriken är för
övrigt lågt nedskruvad, dock inte mindre intressant för det eftersom skruvarna är många och sinnrikt monterade. Här får vi verkligen, under flera år i en tid som är avlägsen men ändå begriplig och igenkännbar för en modern läsare, följa kvinnors agens under förtryck, konventioner och könskontrakt som långsamt omförhandlas. Föräldrar eller fäder bestämmer inte allt, och kan ha en i varierande grad liberal syn på det i sanning antifeministiska projektet äktenskap. Gärna kärlek och eget val, men inte utan försörjning – och minns att här är det äldste sonen som ärver.
Kvinnor, om än hustrur, döttrar eller ungmör, måste använda såväl list som lust för att försöka forma sina liv. Tillgjordheten och tillkonstrandet kommer på köpet och skildras av Gaskell med mildögd humor och uppfriskande människokärlek.
Molly själv är på gränsen till odrägligt självuppoffrande god, och lägger ibland irriterande mycket band på sig själv när styvmodern pladdrande skvallrar, skryter och planerar på det att de unga flickorna ska gifta upp sig och därmed dra henne själv med uppåt på den sociala stegen. (Eller var de brittiska överläpparna så satans styva på den tiden?) Men hon är varken dum eller viljelös och fungerar som ett utmärkt tillika utvecklande nav i berättelsen.
Fast man borde bättre säga berättelserna, då Hustrur och döttrar rymmer flera trådar och teman. Ett som är evigt aktuellt men då för tiden skänkte mer anledning till oro är hälsa – sjukdom – död, och slikt ger självklart konsekvenser. Att äldste och sjuklige sonen Hamley är hemligt gift med en katolsk fransyska och därtill själv har en son ställer alltså till det både i människornas huvuden och för sakernas tillstånd.
Men till slut ordnar sig förstås allt till det bästa. Emellertid utan att komplikationer suddas ut eller att tvivelaktiga personligheter korrigeras – Gaskell låter ingen moralism tynga sin story.
För övrigt finns BBC:s tv-serie Wives and daughters på vhs och dvd för den som längtar efter att få se dräkter och ansikten på skärm ännu efter denna feel good-läsning.