Ögonblicken då man på djupet begriper vidden av ett förödande historiskt skeende är ovanliga. Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar är en bok som förmår öppna denna tunnel till det förflutna. Plötsligt ser man tydligt och inser, känslomässigt, vad det är som har hänt. Eller rättare sagt, vad som tilläts att hända.
Huvudpersonen är Otto Ullmann, en lite bortskämd och begåvad pojke från en intellektuell familj i Wien. Han skickas till Sverige för att undkomma judeförföljelserna under upptakten till andra världskriget. Priset är att han låter döpa sig till kristen, ty det är vad som krävs för att Svenska Israelmissionen i Österrike ska hjälpa mosaiska barn ut ur landet. Det är inte nazismen som man räddar dem från, det är deras judiskhet.
Stommen i berättelsen är ett urval av 500 brev från Otto Ullmanns föräldrar. Breven överlämnades av hans dotter, prydligt sorterade i en Ikeakartong. Under locket fann Åsbrink "ett epicentrum av sorg".
Den förtvivlan och längtan som finns mellan raderna i dessa brev golvar mig fullständigt. Efter att jag läst klart kan jag inte öppna boken igen utan att blinka bort tårar när blicken faller på rader som: "Käraste pojke, vi är inte ledsna. Du ska heller inte vara det". Föräldrarna vill hålla modet uppe på sin pojke, som försöker finna sig tillrätta på ett barnhem på den skånska landsbygden.
Men under ytan brusar förlusten som ett bottenlöst hav. Svaren på breven från Otto Ullmann försvann under Förintelsen, vilket förstärker känslan av avstånd. Kvar finns bara föräldrarnas enträgna vädjanden om att han ska skriva oftare, berätta mer, så det känns som de fortfarande är alldeles nära: "Du vet inte hur glada vi skulle bli om ditt brev kom fram i tid. Vi måste nämligen flytta om några dagar". Året är 1942 och föräldrarna ska deporteras till Theresienstadt. Ångesten maskeras omsorgsfullt. Otto Ullmann har då varit fyra år ensam i Sverige.
Att tvingas sätta sitt enda barn på ett tåg, och frukta att man kanske aldrig kommer att ses igen. Att bli lämnad, och frukta att man kanske aldrig kommer att ses igen. Detta oerhörda fångar Elisabeth Åsbrink med ett för genren sällsynt litterärt språk och med en exakt känsla för vad hon själv ska berätta - och vad hon ska låta breven säga. Skildringen är ett slags vittneslitteratur med ombud, vilket snart är den enda möjligheten när de som var med oundvikligen blir allt färre.
Åsbrink visar också sin skicklighet som grävande reporter när hon genom omfattande research beskriver hur utrymmet för familjen Ullmann i Wien krympte tills bara förtvivlan rymdes. Parallellt fångar hon stämningarna i Sverige, långt från de Vita bussarna och Raoul Wallenberg som senare ska forma bilden av svenskarnas hållning.
Ola Larsmo har uttryckt kritik mot att Åsbrink inte behandlar de antinazistiska motkrafterna i tillräcklig utsträckning (DN, 14/9). Men har vi inte nog med sådan historieskrivning? Den svenska självgodheten och stoltheten över neutraliteten ligger ännu som en patriotisk pannkaka över det kollektiva minnet.
Ullmann hamnade så småningom som dräng hos "nassarna" på den välbeställda gården i Agunnaryd, där Ingvar Kamprad och hans far Feodor sprätter omkring i spetsbyxor. Otto och Ingvar blir bästa vänner, och Otto en av Ikeas första anställda. Familjen Kamprad gillar inte judar. Men de gillar Otto. Rasismens schablonbilder fungerar inte i verklighetens ljus.
Åsbrink har avslöjat nya detaljer om Ingvar Kamprads bruna böjelser. Men de hårda journalistiska insatserna bleknar ändå i jämförelse med hennes förmåga att levandegöra Otto Ullmanns historia. Hans tillbakahållna ilska, upplevelse av främlingskap och förmåga att ta sig vidare.
Under läsningen känns det stundtals som om jag hasat den här berättelsen i hälarna åtminstone halva livet. Så litet är Europa. När jag bodde en tid i Wien i 20-årsåldern tyckte jag att nazismen inte hade vädrats ut, knappt ens stuvats undan i källaren. Otto Ullman kom till ett barnhem i Tollarp, ett av Skånes mest nazistiska områden, och mindre än två mil från där jag själv växte upp. I dag är det ett pålitligt SD-fäste. Åsbrink påminner om att historien inte försvinner, den ligger där, alldeles under asfalten i Wien och den skånska åkerjorden.
Förmodligen har aldrig något så dyrbart lagts i en Ikeakartong som dessa brev, och sättet som Åsbrink har förvaltat dem på inger respekt. Redan efter Smärtpunkten om Lars Noréns 7:3 och Malexandermorden nominerades hon i Augustprisets fackboksklass. Denna gång borde hon nå hela vägen fram.