Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Elin Grelsson Almestad

Utan den här skivan hade jag inte överlevt

Elin Grelsson Almestad.Foto: MATILDA RAHM / ATLAS
Omslaget till Kents ”Hagnesta Hill”.

För 20 år sedan släppte Kent skivan ”Hagnesta Hill” som blev pandakulturens soundtrack. 

Elin Grelsson Almestad återvänder till den tonåring som behövde en anledning att leva.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Klockan är strax efter nio på morgonen och det är fortfarande mörkt, ännu dröjer det ett tag innan solen ska stiga. Jag har tagit landsbygdsbussen in från hembyn för flera timmar sedan, eftersom det är den enda buss som tar mig in till stan på hela dagen. Drivit runt i kylan för att sedan glida nerför det sluttande Stortorget på hala kängor och mammas gamla duffel till Skivhörnan. Det svider i ögonen efter ännu en sömnlös natt och jag måste hålla mig ifrån att gnugga bort den svarta kajalen. Snart låser de upp dörrarna. Bara några minuter kvar nu.

***

Jag har återvänt till dig. Jag behövde komma tillbaka till just den här morgonen, den 6 december 1999. Där står du, du som en gång var jag. Det är tjugo år sedan Kents klassiska skiva ”Hagnesta Hill” släpptes och jag försöker förstå varför jag behöver återvända till den dagen. Varför det finns åldrar som inte släpper taget. Perioder i livet som definierar oss för lång tid, ja kanske all tid, framåt. Och just hit har jag så ofta kommit tillbaka. Till år 1999 och väntan på ett nytt millennium. 

Elin Grelsson Almestad 1999.Foto: PRIVAT

***

Nu kommer personalen och öppnar dörrarna. Jag går direkt fram till disken och frågar efter Kents nya. Försöker låta världsvan och nonchalant på rösten. Killen i kassan ler, räcker mig en cd-skiva medan jag tar upp sedlar ur plånboken och betalar. Omslaget med den svarthåriga flickan som ser rakt in i kameran, rakt emot mig. Jag går ut, stannar på det kalla, mörka torget och fumlar upp konvolutet, lägger i skivan i den bärbara cd-spelaren. Sätter i hörlurssladden, tar på mig lurarna och trycker på play. 

Omslaget till Hagnesta Hill.

Det är de sista dagarna på ett millennium och världen väntar på framtiden. Du är sexton år och väntar mest på något som får dig att stå ut. Internet har precis slagit igenom. Du går till biblioteket och köar till de allmänna datorernas 15 minuter av fri surf, hemma tjuter modemet så högt varje gång du ska koppla upp och innan klockan arton på kvällen är det mycket dyrare. Telefonräkningen har blivit skyhög. Du skaffar hotmailadress och konto på skunk.nu, ett community där du träffar andra som delar dina intressen och tankar. 

Plötsligt växer världen, från den isolerade by i skogen där du vuxit upp. Du pratar med andra unga från hela landet. Sådana som också älskar Kent, kallar sig pandor, tuperar sitt svarta hår och egentligen inte riktigt orkar leva. Som ensamma noder i småstäder och byar sitter ni anonymt uppkopplade mot varandra och delar textrader och känslor. 

***

Jag hittar ett ensamt hörn i skolbiblioteket och sätter mig där. Utanför hörs stojet och sorlet från korridorerna, men här är världen tyst och skyddad. Skärsårsärren skaver under de långa tröjärmarna. Låt nummer tio, Beskyddaren, jag följer med i texten. ”Jag försökte vara speciell, jagad, smal och glansigt blek, men med fläckar är jag född. Jag hade nästan glömt.” 

Världen väntar på framtiden, men du tillhör en generation som redan ser er själva som förlorade.

Du vet det inte än, men det är en blivande klassiker för dig och dina vänner som du lyssnar på. Den kommer att finnas med i en oskriven kanon för tonårsångesten för den här tiden, jämte bland andra Broder Daniels låtar. Den kommer vara en del av millennieskiftets emokultur, som går från po3p till amerikanska rockband men med samma estetik och öppenhet kring ångest, sorg och smärta. ”Beskyddaren” är ett anthem för självhatet och rädslan för att inte duga. 

”Hagnesta Hills” storhet ligger just där. Det avskalat desperata och ångestfyllda. Textrader som: 

”snälla sluta lyssna, glöm allt jag sa, jag mår bra, du måste lämna mig ifred och det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år, stå ut, jag behöver dig” 

som ger uttryck för varje behövande, skriande ensamma och svarta känsla gömd inuti en tonårskropp.

Världen väntar på framtiden, men du tillhör en generation som redan ser er själva som förlorade för den, präglade av 1990-talskris och nedskärningar. Ni möts på communities och jämför självskadeärr och hur lågt BMI ni kan svälta er ner till. Anonymiteten gör det möjligt att säga vad som helst om hur du mår. 

På BUP möter ni aldrig varandras blickar utan går in till landstingstanterna med tofflor och näsdukar, är den första generation unga som i stor skala får antidepressiv medicin utskriven. Och där finns ”Hagnesta Hill”, där finns sångrösten som uttalar det som känns allra längst in men som inte kan uttalas. Inte till vänner, till mamma, inte till BUP-tanterna, inte till någon: stå ut med mig, jag behöver dig.

***

Jag byter låt, lyssnar på ”Revolt III”. Mot en matta av drivna gitarrer sjunger Jocke Berg ”som om jag bryr mig” och jag vill plötsligt springa ut, rusa i korridorerna, slå sönder hela den stillastående världen. Någonting är i rörelse. Framtiden ska vinnas åter. 

Kent vid tiden för ”Hagnesta Hill”. Från vänster: Martin Sköld, Markus Mustonen, Jocke Berg, Sami Sirviö och Harri Mänty.Foto: MAGNUS JÖNSSON

Du läser ”Fittstim” och önskar att du vågade vara en del av stans feministgäng som sprejar ner HM:s underklädesreklam inför julhelgerna, men nöjer dig med din egen, tysta gerillaverksamhet där du tar tuggade tuggummin och smyger in i mittuppslaget av tidningen Slitz på Pressbyrån, ställer sedan tillbaka magasinet i hyllan igen. 

Du slutar äta kött och går på föreläsningar med Attac, följer nyheter om stora demonstrationer och brända slaktbilar. När Sverigedemokraterna demonstrerar på gågatan den hösten stänger skolan ner eftersom alla elever vill vara på plats för att motdemonstrera. Världen ska förändras, framtiden bli en annan. Ni är så många som är en del av det, och som ännu inte varit med om Göteborg 2001, 11 september, kriget mot terrorismen och den globala rättviserörelsens död. 

Greta Thunberg är lika gammal som jag var när 'Hagnesta Hill' släpptes.

Jag ska lämna dig där, i skolbiblioteket med musiken i öronen. Jag tänker inte säga att allt kommer bli bättre, vare sig för dig eller världen. Jag tänker på dem som är sexton år i dag. Greta Thunberg är lika gammal som jag var när ”Hagnesta Hill” släpptes. Hon och alla de andra som också försöker vinna framtiden åter, trots att utsikterna är så mycket värre än vad våra var. 

Då var klimatet ett abstrakt hot som omnämndes någon gång. Nu är det en realitet som hela tiden accelererar. Hur är du 16 år när världen håller på att raseras framför dina ögon och ingenting görs? När forskare talar om civilisationskollaps och olevbara förhållanden på vår egen planet? Kanske måste du vara så modig och full av ork som Greta Thunberg och alla andra unga demonstranter. 

Ändå kan jag inte låta bli att önska henne och dem en ”Hagnesta Hill” för sin generation. Att få vara skitledsen och minst av alla en stund, i skydd av hörlurar och sång. 

Att höra någon annan säga orden: stå ut med mig, jag behöver dig.

 

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

”Berör och förstör” är dikter för unga

Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar.