Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Elena Ferrante fortsätter – så bra är nya romanen

I Elena Ferrantes nya roman fortsätter hon berätta om Neapel.Foto: Shutterstock
Foto: Norstedts / Norstedts
Foto: OLLE SPORRONG

Pseudonymen Elena Ferrante fick en världssuccé med de fyra romanerna om vännerna Lila och Elena.

Sven Olov Karlsson läser uppföljaren, om hur Giovannas sökande efter en försvunnen faster drar henne ner i en mörk vuxenvärld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I årets början planerade jag för Italien. Allt skulle vara som vanligt, vindlande gränder, kaotiska röster, tjattrande av ömsint bildning och obetalbar sarkasm. Om natten skulle havets dån läxa upp oss för våra hemligheter och i gryningen skulle vårens blåa ljus lägga dem i dagen.

Men ingenting blev som vanligt. Vilket ”De vuxnas lögnaktiga liv” handlar om: du kan dra upp linjer för ditt liv. Ödet, den retstickan, suddar ändå gärna ut dem. Eller också saboterar du själv.

Berättarjaget Giovanna är mitt i den känsliga övergången mellan barn och tonåring när föräldrarnas till synes harmoniska äktenskap krackelerar. Deras tillvaro är egentligen är ett oupplösligt trassel av otrohet och nedtystade konflikter. Varje avslöjande sätter i gång ändlösa vindlingar av ångest. Liksom i Vigdis Hjorths kontroversiella roman ”Arv och miljö”, är sveken så gamla och såriga att sanningen inte längre är ett alternativ, och den hårdast drabbade har blivit paria. Det vill säga faster Vittoria, enligt familjen falsk och vulgär, knappt möjlig att ens omnämna.

När Giovanna råkar höra att pappa tycker att hon börjat bli ful, likna fastern, blir hon förtvivlad. Hon vill hitta den osynliga släktingen, för att få se vad det är hon kommer att bli.

Men det är som om inte ens författaren själv orkar med Vittoria i längden, utan sätter henne i kulissen.

Inledningen sätter samma förtrollande, melodramatiska ton som i Elena Ferrantes internationella genombrott, Neapelkvartetten. Sökandet leder från medelklassens präktighet på Neapels höjder neråt, till de lägre ståndens labyrinter, där vad som helst kan hända och språkligt eller fysiskt våld aldrig är längre bort än ett andetag. Johanna Hedenbergs översättning lyckas än en gång verkligen överföra Ferrantes unika förmåga till tidlöshet, driv och direkthet i både introspektion, miljöskildring och dialog.

Fastern är en oförglömlig karaktär. Som en storasyster till Neapelkvartettens bryska, geniala Lila, förmenad klassresan som hennes bror lyckades med. Men det är som om inte ens författaren själv orkar med Vittoria i längden, utan sätter henne i kulissen. Så blir återstoden med strängt taget vilken måttstock som helst en väldigt spännande och gripande roman, men för Ferrante mer av en mellanbok, dominerad av relativt anonyma figurer.

Som galleriet av pojkar och män. Antingen är de underbara och ouppnåeliga, eller närgångna dumskallar. Bådadera centrala i Giovannas hatkärlek till sin framväxande kvinnlighet. I början är hon olycklig över den och saknar barndomens enkelhet. Efterhand intrigerar hon i stället för att bli av med oskulden, lika enveten och hänsynslös mot sig själv som huvudpersonen i Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv”. Ferrante får också det att verka logiskt: Giovanna kanske inte saboterar för sig själv, utan ritar upp en plan för sitt liv.

 

ROMAN

ELENA FERRANTE

De vuxnas lögnaktiga liv

Översättning Johanna Hedenberg

Norstedts, 341 s.

 

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.