Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ekström/Koljonen:
Främling - en bok om Carola

Oemotståndligt kraftfält? Ekström och Koljonen vill skydda Carola från sig själv.Foto: Andreas L Eriksson

Andreas Ekström och Johanna Koljonen placerar Carola i samma liga som Björling och Leander. Gunilla Brodrej misstänker att författarna förväxlar sina starka känslor med djup nostalgi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Biografi

FRÄMLING. EN BOK OM CAROLA | Andreas Ekström, Johanna Koljonen | Weyler, 320 s.

Det här är en konstig bok.

Utgångspunkten är att de allra flesta, inte bara medierna, utan även publiken i andra länder missat och missförstått Carolas storhet. De har valt Barabbas. Och nu ska de två evangelisterna Johanna Koljonen och Andreas Ekström berätta hur det var.

För att inte hamna snett från början vill jag bara förklara, vilket alla som recenserar den här boken förmodligen kommer att känna sig nödgade, att jag erkänner Carolas existens. Hon har levat (gör fortfarande även om boken ger en känsla av motsatsen) och verkat och verkligen åstadkommit små under. Hon har en jäkla pipa. Det är så man brukar säga om den. Som om man kommenterade ett sällsamt musikinstrument. Eller en naturkraft. Är inte alla redan med på det?

Andreas Ekström&Johanna KoljonenMed egna resonemang, intervjuer och intervjuklipp ringar Koljonen och Ekström med stor entusiasm in Carolas värde, både känslomässigt och naturvetenskapligt. Däremellan strör de ut vittnesmål av närmast mystisk karaktär. Jacob Dahlin hör henne sjunga på sin dödsbädd, fast hon inte är där, en flygfobiker blir lugn av Carolas närvaro. Till och med Humanisternas Christer Sturmark får vittna: "Om alla troende vore som hon vore religionen ett mycket mindre problem i världen än vad den är."

Carola, får vi veta, sjunger "tillhörandets musik", därmed kan både funktionshindrade och sexuella minoriteter känna sig som om de tillhör mainstream-fåran. Men vad skiljer henne från vilket dansband som helst, i den bemärkelsen?

Ledigt placerar skribenterna Carola bland musikaliska legendarer som Jussi Björling, Zarah Leander och Enrico Caruso. Utan vidare omsvep slår de fast att Julie Andrews är mycket sämre än Carola i rollen som Maria i Sound of musicI Florida 1985Foto: Foto: Hasse Persson. Det är en högst subjektiv sanning.

 

Skribenterna skriver i förordet att de tänker "betrakta" Carola, försöka förstå henne som "fenomen", skriva om Carola i det svenska medvetandet. Men de har inte velat träffa henne, rädda för att utsätta sig för ett "oemotståndligt kraftfält." Sedan kan de fritt hänge sig åt elaborerade populärkulturella spekulationer som: "Hur ska vi läsa LEDIG-tröjan?". Finns det verkligen mer i undertexten än ett PR-trick?

Bo Strömstedt skriver så vackert om Carola i sin självbiografi: "Hon kom från ingenstans och sjöng som en ängel. Tillgivenheten var ögonblicklig." Strömstedt undrar om hon verkligen hade hamnat hos Livets ord om medierna hanterat henne varsammare. Men författarna underkänner resonemanget, de menar att Carolas tro fanns långt innan, att det är branschmässigt tunnelseende att påstå att tidningarna drev henne i armarna på Ulf Ekman och att Strömstedts tvivel angående hanteringen var lite sent påtänkt. De menar också att det är hennes frikyrkliga kärna som förklarar hennes oförstående hållning mot homosexuella. Denna frikyrkliga tillhörighet försvaras i sin tur med P O Enquists Expressentext efter Melodifestivalen 1990 om alltför stor misstänksamhet från medierna mot Livets ord: "Massmedias frikyrkohatande yuppies exploderade".

 

Första löpsedeln 1983Foto: Foto: Roger TuressonCarola har haft en medveten kommunikationsstrategi. Hon har fått stort utrymme. Och stort spö för den delen. Just nu bloggar hon på Mama, som nybliven adoptivmor till en flicka från Pretoria. När det gäller musiken anser hon sig ha fått ett uppdrag från en högre makt. Hon är anspråksfull och komplex. När jag läser boken om Carola får jag fler frågor än svar. Men de skickliga utfrågarna Koljonen och Ekström har valt bort intervju.

De vill inte låta någonting, inte ens Carola själv, fördärva sina teoribyggen. Författarna skyddar i själva verket Carola från sig själv. De plockar och belyser rosenblad efter rosenblad från sin väldoftande blomma. Det är tomt inuti.

Tänk om Carola inte nått framgång utomlands för att hon inte varit tillräckligt originell, en röst som sagt att den kommer från hjärtat, men inte har uppfattats så av alla? Tänk om anledningen att det har tagit stopp, att recensionerna av den senaste showen "Elvis och Barbra" bara blev ljumma för att vi faktiskt inte har missförstått henne utan har förstått henne. Tänk om Koljonen och Ekström, som fick gåshud i den extatiska publiken, förväxlar sina högst verkliga starka känslor med djup nostalgi.