Ekmans dödsdans skulle få Strindberg att rodna

I onsdags dök Jan Malmsjö plötsligt upp som hallåman i TV4 och påannonserade deckaren. Hallåmän brukar inte vara så gamla, inser jag snabbt, och det vet Malmsjö också. Han ska pråma lite för hans och hustrun Marie Göranzons medverkan i relationsprogrammet med paret Strömstedt, för ”gamla människor” behöver lite extra reklam.

Sverige är känt för att vara rätt åldersdiskriminerande, framför allt i yrkeslivet. Men på ett ställe får faktiskt människor fortfarande vara gamla och det är på teatern. Bra skådespelare blir aldrig för gamla och behövs alltid för någon roll. Jag känner mig ofta märkligt tröstad och upprymd av att få se dem spela.

LÄS MER: Maria Edström förklarar varför Leif Zern har fel 

Den föräldralösa generationen

På Stockholms stadsteater spelar Yvonne Lombard och Meta Velander för utsålda hus i Kristina Lugns ”Nattorienterarna” och jag minns också Lugns pjäs ”Idlaflickorna” med Sif Ruud och Birgitta Valberg; ”Vi är den föräldralösa generationen” var en replik som fick publiken att vika sig av skratt.

En som inte verkar diskriminera någon utan snarare är intresserad av alla slags människor är Marie-Louise Ekman, denna egensinniga totalkonstnär som året innan hon började som chef på Dramaten sjösatte den första delen i sin trilogi om sin åldrande mamma, "Gäckanden", och som chef satte upp "Dödspatrullen", för att nu som exboss ha premiär på den sista och kanske mest drabbande: ”Försökskaninerna”. Alla med Marie Göranzon i rollen som modern; denna skarptungade, sorgliga och magnifika kvinna.

LÄS MER: Varför fick inte Röhl göra en riktig mås? 

Utmattade döttrar på demensboendet

I ”Försökskaninerna”, där Ekmans scenografi och kostym ritar luftiga serierutor över Dramatens stora scen, har modern kommit till demensboendet. Rullstolen är ivrigt påskjuten av de utmattade döttrarna, spelade av Julia Dufvenius och Ellen Jelinek. Som en drottning vägrar modern underkasta sig och låter sina paranoida idéer om att alla bara vill åt hennes pengar få fritt spelrum. Eller vägrar hon verkligen, när det kommer till kritan? Hon kanske spelar, som på en scen, spelar upp sin grand show om vem hon är.

Och i demensen kommer minnena farande, den döde maken i Örjan Rambergs obetalbara gestalt. Denna horbock, suput och svekfulle teaterman överträffas bara av sin hustru med sina bittra och elaka tirader. Döttrarna som barn sitter som olyckliga små Lena Cronqvist-flickor i korselden mellan de två. Med åren har Ramberg blivit allt sprödare i sin sceniska persona och Göranzon allt tuffare och denna dödsdans skulle få Strindberg att rodna.

LÄS MER: Maria Edström ser "Petra von Kants bittra tårar"

Påminner om "Puder"

I en helt surrealistiskt corny scen sitter pappan på restaurang sekonderad av Rolf Skoglunds och Kristina Törnqvists serveringspersonal, och påminner om Ekmans filmer; som "Puder", "Stilleben" eller "Nu är pappa trött igen". Det är som om Ekman själv blickar tillbaka, sorterar sina uttryck – från konst, film, teater.

Och titeln ”Försökskaninerna” – kanske är vi det alla som försöker leva detta konstiga liv. Utsatta för mammor. Med ypperlig hjälp av Marie Göranzon, målar Ekman ett så kärleksfullt porträtt av sin stolliga mamma. Och ja – jag blir både tröstad och upprymd.

Maria Edström

kulturen@expressen.se 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.