Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Ej nödvändigt att vara jude för att vara Jude"

Vandaliserad davidsstjärna. Foto: Thomas Haentzschel

Med vissa undantag (främst Ungern och Grekland) är judehat (antisemitism) fortfarande tabubelagt i den europeiska offentligheten. Den som öppet betecknar sig som antisemit får finna sig i att bli betraktad som extremist i politikens träskmarker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Så har det inte alltid varit. Före andra världskriget var antisemitism en närmast salongsfähig hållning, ymnigt företrädd inom politik, akademi och kultur. Också folk som aldrig hade stött på en jude (vilket gällde de flesta svenskar) visste minsann vad "judarna" var för ena. Om inte annat hade de hört det i kyrkan.

I sin genomgripande studie "Anti-Judaism, the western tradition", skildrar David Nirenberg "judarnas" långa historia som föremål för andras fantasier och fobier. Gemensamt för dessa fantasier är att de haft mycket litet att göra med vad faktiska judar sagt, tänkt eller gjort. I den antijudiska föreställningsvärlden har det handlat om Juden eller Judarna som idé och princip. För en judehatare är judar naturligtvis också Judar, men det är inte nödvändigt att vara jude för att vara Jude, vilket inkvisitionen och nazismen hårdhänt demonstrerade. Falsariet "Sion vises protokoll" som postulerar den Judiska Världskonspirationen - antisemitismens paradfantasi - säljs fortfarande i stora upplagor också i länder som inte har några judar - bara Judar.

Med detta sagt har judar förmodligen aldrig levt så skyddat och haft så stor frihet och mött så stor erkänsla och respekt som i dag. Och måste tilläggas, under 2 000 år aldrig haft så stor makt. Inte Judarna denna gång, utan verkliga judar med en egen stat och en egen armé.

Israeler är förvisso inte detsamma som judar och de flesta av världens judar har inget med Israels makt att göra, men det är till sist ofrånkomligt att en makt som utövas av judar i judars namn riskerar att få något "judiskt" över sig, vare sig det handlar om att få öknen att blomma eller ockupera ett folk.

 

Detta gör det desto viktigare, men samtidigt svårare, att hålla rågången klar mellan judehat och Israelkritik. I synnerhet i tider när Israels maktutövning med rätta väcker upprördhet och inte helt oförklarligt föder hat.

I sådana tider riskerar antisemitiska föreställningar att smyga sig in Israelkritiken och antisemitisk propaganda att förkläs till Israelkritik. I sådana tider riskerar också den mest legitima kritik av Israel att stämplas som antisemitism, vilket åtskilliga judiska kritiker av Israel fått erfara.

I båda fallen trivialiseras innebörden av begreppet antisemitism, motverkas förståelsen av dess karaktär, manipuleras minnet av dess verkningar och försvagas tabut mot dess yttringar.

Det är ingen tvekan om att den nuvarande ökningen av antisemitiska incidenter i världen har en direkt koppling till Israels göranden och låtanden, vilket gör det än mer nödvändigt att hålla rågången mellan antisemitism och Israelkritik skarp och tydlig; att hårt slå ner på varje försök att förgifta Israelkritiken med antisemitiska yttringar och handlingar, och lika hårt slå ner på varje försök att använda anklagelser om antisemitism och blåsa upp hotet från antisemitism i syfte att undergräva israelkritiken.

Antisemitism är inte att leka med.

Inte Israels armé heller.