Nya värden utvecklas – efter strålkastarna

I ett anspråkslöst hörn vid Sergels torg ställer Kulturhuset ut scenkostymer, huvudsakligen från de två dansföreställningarna ”Det var inte jag. Igen” och ”TRE”, båda koreograferade av Kenneth Kvarnström. Samtliga kostymer är formgivna av Astrid Olsson och Lee Cotter, för allmänheten mest förknippade med modemärket "Fifth avenue shoe repair", som gick i konkurs 2014 efter tio års verksamhet.

Personligen hade jag svårt för märkets överlastade och teatraliska formspråk, men duon verkar i scenkostymen funnit ett format som passar dem bättre. Deras signaturfärg har alltid varit svart, vilket inom mode är ett förhållandevis fantasilöst val, men på scen har icke-färgen helt andra konnotationer och fungerar fint i relation till dansarnas rörelser.

En vanlig invändning mot mode- och dräktutställningar är att kläder, designade för just rörelse, förlorar något av sin magi när de möter utställningens stillhet. Det är en kritik jag aldrig förstått. Även om dessa kostymer är formgivna för dans, är de också intressanta utanför scenen och bortom sin relation till mänskliga kroppar.

I dagsljuset framträder detaljer tydligare, och kostymerna går från att vara redskap i en föreställning till att själva inta huvudrollen. Den avskalade scenografin i rött, vitt och svart tar inte stor plats, men bildar en effektfull inramning som förstärker plaggens lekfulla former.

Att ställa ut kostymer som beställts och tillverkats för Kulturhuset Stadsteaterns verksamheter och som därför redan finns i huset, är ett budgetsmart val, vilket ytterligare betonas av den begränsade utställningsytan och undanskymda placeringen. Men att välja att presentera dem som utställningsobjekt i en annan del av huset är inte bara ekonomiskt, utan visar också hur scenkostymer, genom att skifta kontext, kan utveckla nya värden även efter det att strålkastarljuset släckts och publiken gått hem.

Philip Warkander är fil dr i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.