Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Efter Jörn Donner är bara menlösheten kvar

Jörn Donner. Bild från 1990. Foto: LEIF R JANSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
Martina Montelius. Foto: Niklas Hellgren

Den finlandssvenska författaren, regissören och politikern Jörn Donner har gått bort. 

Martina Montelius minns en fulländad intellektuell.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Beskedet om Jörn Donners död får mig att för första gången utveckla synpunkter på döden som företeelse. Jag kan inte låta bli att oroa mig en aning för honom. Måtte det finnas en sån där rökbur på färjan över floden Styx, och om färjkarlen påminner det minsta om en taxichaufför hoppas jag innerligt att han har vett att stänga av radion och hålla truten. 

Det sista Jörn Donner vill höra på vägen till dödsriket är väl en oändlig radda frågor om irriterande saker han kan ha sagt och gjort på 1900-talet. 

Och så ber jag till den under radarn hoppeligen smygrökande Gud Fader att Hades inte är totalt humorbefriat, ty visar det sig vara en orgie i lära känna-lekar och apelsinutdelning kommer Jörn Donner att leva rövare tills han lyckats genomdriva förflyttning till närmaste helvete. Och så måste han få ett värdigt mottagande, helst av en kommitté. 

Kan allt detta ordnas har jag gott hopp om att Jörn Donner kan finna sig någorlunda väl tillrätta som död – inte minst som han i sin bok ”Sista striden” (2019) ondgjorde sig en hel del över sin lekamens ökande tendenser till arbetsvägran. Nu kan tankarna breda ut sitt vingepar utan det sega broskets och de nödbedda knäledernas tjatiga hämsko. Och tänk så många av våra stora intellektuella som redan är döda! Jörn Donner kan pokulera nätterna igenom med idel författare, filosofer – och Ingmar Bergman, med vilken han kan jämföra blessyrer och dryfta minnen av gemensamma triumfer. 

Jörn Donner. Bild från 2015. Foto: OLLE SPORRONG

Och så slipper han de ännu levandes eviga synpunkter på allt upptänkligt som de inte har med att göra. Själva meddelandet om hans död illustrerar perfekt hur sur han var över omvärldens upphängning på hans nikotinbegär; i tidningen läser jag att han avled ”efter en långvarig lungsjukdom, eller som han själv skulle ha uttryckt det, 'av hög ålder'.” 

Uppenbarligen har han avkrävt sina efterlevande att understryka att hans version är att han inte alls rökte ihjäl sig – det är bara vad viktigpettrarna till läkare behöver intala sig för att stävja sin egen skräck för den nyckfulle liemannen. 

Jag kan bara hålla med – för mig kommer hans död som en chock. 

Jag blir alltid lika förvånad när en människa som aldrig i ett enda avseende haft lydnad som paradgren ändå visar sig vara dödlig. Således tänker jag mig att Jörn Donner dog strax före sin åttiosjunde födelsedag för att näpsa alla oss som tagit för givet att han skulle passera hundraårsstrecket. ”Int' fan tänker jag vara er jävla odödlighetssymbol”, grumsar han i min fantasi, varvid han drar ned ridån mitt framför trynena på oss. Nu får vi underhålla oss själva med våra menlösa kortromaner om vår terapi, och våra artiga familjefilmer om att samhället ska vara trevligt. 

Jörn Donner. Bild från 1990.Foto: LEIF R JANSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

För oss som ännu framsläpar våra mer eller mindre skrangliga kroppshyddor genom mer eller mindre groteska parodier på mänskligt liv är det tvivelsutan en sorg att det ända in i dödens käftar stiliga praktverket Jörn Donner har checkat ut. Han må ha varit begiven på att reta upp folk, men han var en fulländad intellektuell och stormästare i att upphöja motsträvigheten till ett fyrverkeri som fick satelliter och svarta hål att hänga upp rockarna, lufsa hem till sina ensliga pörten och skämmas. 

Jörn Donner var sina egna satelliter, och sina egna svarta hål. Hans intellekt muterade i form av en riksdagspolitiker, en prisbelönt filmproducent – och mest av allt en författare så känslig och personlig att hela idén om honom som hårdför kverulant sveps undan i ett enda andetag.

I en intervju sade Jörn Donner att han kämpade för att dölja sitt dåliga självförtroende. Givetvis gjorde han det; endast den som mist förtroendet för sig själv ids kämpa en hel livstid för att vinna, mista och återerövra omvärldens förtroende i en evig cykel av törst och avsmak inför det mänskliga. Endast den i verklig mening känsliga människan driver sig själv till sådana frontalangrepp på världen. Lyssna på detta, ur ”Far och son. En komedi” (1984), hans kanske allra mest säregna roman: 

 

”Jag kan för tillfället inte skriva historier om andra opåverkad av vad jag själv är, var jag själv är. Vattnet fryser till is, nej. Jag är på någon annan plats, där floden flyter förbi, nej. Jag befinner mig på en oändlig strand, på Bali, och en tom cokeburk flyter i land med tidvattnet, nej. Jag är där orden är.” 

 

Jörn, vi möttes aldrig i köttet, men jag lyfter härmed på min borstiga svål. Ingen som du. Aldrig mer någon som du. 

 

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.