Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Efter coronan väntar sagovärlden igen

Klimataktivisten Greta Thunberg.Foto: MATT DUNHAM / AP TT NYHETSBYRÅN
Tommy HammarströmFoto: Expressen

När pandemin bedarrat kommer vi att göra allt för att återskapa den fossila expansionen.

Tommy Hammarström tecknar högmodets klimathistoria.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Kan man tänka sig en värld utan fossila bränslen om bara 30 år? Det är vad som föreskrivs i Parisavtalet – om temperaturhöjningen på jorden ska hållas under två grader.

Men vilka mäktiga krafter ska driva på en sådan omvälvning? Kommer demokratierna att stå rycken? Eller krävs det diktatoriska nypor? I debatten om demokratins ställning i klimatkrisens spår finns en väl optimistisk föreställning om de folkvalda parlamentens förmåga att genomföra de genomgripande förändringar som skulle behövas. Tre kronor mer för plastpåsen räcker inte långt, om ens någonstans.

Vägen till det fossilfria samhället är ingen liten tebjudning med ekologiska småkakor, det är en revolution som kommer att kräva offer. Det är modernismens svanesång.

För att riktigt förstå innebörden av det fossila uttåget måste man först beakta det fossila intåget, introduktionen av kol, olja och naturgas, som i ett par snabba steg fullständigt omvandlade mänsklighetens tillvaro; mycket radikalare än någon tidigare förändring. 

När människan började kratsa ur de enorma kollagren ur jordens inre i slutet av 1700-talet kunde hon för första gången i historien förnimma en tillvaro utanför solens omedelbara herravälde.

Så lade hon, med nyvunnen tillförsikt, den första grundstenen till modernismen – ett väldigt block av brunkol, stenkol och antracit.

Det nya var just detta att kolkraften inte var en del av det solbundna kretsloppet.

Skotten James Watts dubbelverkande ångmaskin brukar vanligtvis betraktas som startskottet till den första industriella revolutionen. Men det var inte maskinen som sköt skottet, det var bränslet.

De första ångmaskinerna användes vid kolbrotten, de pumpade vatten ur gruvhålen och eldades med kol. Så fick den dubbelverkande maskinen en mångdubbel verkan: den beredde vägen för en helt ny kolbaserad ekonomi och en ekonomisk expansion av aldrig tidigare skådat slag.

Det nya var just detta att kolkraften inte var en del av det solbundna kretsloppet, den hörde inte till det förnyelsebara, det av solen ständigt återskapade. Kolet var ett extra tillskott, en ofantlig skattkammare av prima energi, enkel och billig att bara skyffla upp. 

Solen har förvisso en gång skapat också detta kollager, lagt växtdelar i syrefria miljöer, pressat och tryckt på, men långsamt och tålmodigt under många hundra miljoner år. Detsamma gäller olja och naturgas, det är miljontals år av idogt solarbete.

Och det är när vi eldar upp dessa ofantliga energilager på några korta århundraden som det uppstår problem.

Kolkraft.Foto: DN / Robert Henriksson

Allt detta eldande höjer temperaturen på jorden. Koldioxiden, som är en växthusgas, har ökat i atmosfären från 280 miljondelar före industrialismen till 413 miljondelar i dag. En ökning med 133 miljondelar eller 0,13 promille vilket inte låter mycket, men är oroande nog.

Det kraftfulla energitillskottet gjorde det också möjligt att öka produktionen och förbruka jordens resurser med en helt ny, oanad intensitet. När man lärde sig behärska tekniken att framställa råjärn med hjälp av koks, omvandlad stenkol, tog den första industriella revolutionen ett avgörande språng: med ångpannor, ångbåtar, ånglok, järnvägsräls, tågvagnar, vagnar, kokspisar, plogar, harvar, borrmaskiner, supportsvarvar, turbiner, tryckpressar, vävmaskiner, et cetera, et cetera.

Med ett fossileldat högmod rusade vi in i modernismens överflödande samhälle.

Vilket bäddade för nästa stora språng: på 1900-talet började människan pumpa upp de väldiga oljedepåer som doldes i jorden och vi fick ett nytt fantastiskt energitillskott. 

Så startade den andra industriella revolutionen, en accelererande tillväxt av ottomotorer, dieselmotorer, flygmotorer, elmotorer, kraftverk, bilar , traktorer, fartyg, jetplan, asfalt, betong, kylskåp, elspisar, konstgödsel, plastpåsar, plaststolar, plastkläder, radioapparater, teveapparater, datorer, mobiler, et cetera, et cetera. 

Med ett fossileldat högmod rusade vi in i modernismens överflödande samhälle. 

I hundratusentals år hade människan levt i solens begränsade flöde; samlat och jagat, ätit nötter, frukt och lax; för tiotusen år sedan blev hon bonde, odlade vete och ris, tämjde får och grisar, seglade, handlade och krigade. Samhället utvecklades och folkmängden ökade, fast i den takt som solenergin medgav.

År 1000 fanns det kanske 250 miljoner människor på jorden; år 1750, när kolet strax började brytas, hade befolkningen vuxit till 770 miljoner, och 150 år senare, år 1900, mer än fördubblats.

Sedan kom den fossila explosionen och befolkningskurvan steg som månraket i skyn: 1,6 miljarder år 1900 har blivit 7,6 miljarder i dag, en ökning med 6 miljarder på drygt hundra år.

Det är inte underligt om jorden kvider och blir varm. 

Folkökningen brukar dock sällan numera anföras som ett hot, snarare som en tillgång. Försäljarna vädrar konsumenter och det finns en teknikoptimistisk föreställning om att det bland alla dessa nya miljarder säkert kommer att födas snillrika ingenjörer som grejar biffen och frälser oss alla.

Johan Giesecke.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

Fast coronakrisen ställer allt på huvudet. Smittskyddsexperten Johan Giesecke fick frågan i Aftonbladet (29/3) om han trodde att antalet pandemier kommer att öka i framtiden, och han svarade:

 ”Ja, det tror jag och det av en enkel anledning. Nästan alla sjukdomar uppstår där folk bor trångt och som i Kina där man också lever nära mycket djur. Det är där virus kan mutera och ändra sig. Dessutom blir vi fler och fler på planeten och vi bor tätare och tätare.”

Måhända kan covid–19 få oss att omvärdera förtätade storstäder och häftig folkökning, men det troliga är att när väl pandemin bedarrat kommer vi att göra allt för att återskapa den fossila expansionen så fort det bara går.

I dag är 85 procent av världens energitillförsel fossil, vattenkraften svarar för sju procent, kärnkraft och förnyelsebart för fyra procent vardera.

Den ekonomiska tillväxt som lyckliggjort oss med en välfärd och en levnadsstandard som ingen hade kunnat drömma om för 100 år sedan är helt avhängig den fossila energin. Om vi nu, på 30 år som Parisavtalet föreslår, ska ställa om till ett fossilfritt samhälle måste vi stjälpa modernismen över ända och på strängaste allvar börja hushålla med energi och resurser. Helt utan det fossila tillskottet måste vi inpassa oss i det solgivna kretsloppet och återigen lära oss spara, snåla, stoppa, lappa, laga och återbruka allt som går.

Det blir ett annat liv och frågan är om denna tillvaro kan beslutas i parlamentarisk ordning eller om vi måste införa undantagstillstånd och drakoniska tvångsåtgärder. Ser vi krasst på saken tycks varken demokratier eller diktaturer vara beredda att på allvar vrida utvecklingen mot det uthålliga och tålmodiga samhället.

Det krävs en makt av coronvirusets dignitet för att åstadkomma detta.

Den fossila tillvarons ekonomiska överbyggnad heter kapitalism, och kapitalismens inneboende piska heter ekonomisk tillväxt. Detta gäller i såväl det demokratiska USA som i det kommunistiska Kina, i Indien som i Ryssland, i Europa som i Afrika. Överallt gäller kapitalismens kategoriska imperativ om evig tillväxt, det vill säga en ständigt accelererande förbrukning av energi och resurser.

Det är naturligtvis en omöjlighet, det vet alla, men begreppet går knappast att ifrågasätta: tillväxten är marknadsekonomins orubbliga postulat och inga regeringar i världen, varken demokratier, partidiktaturer, eller teokratier, har makt eller vilja att styra utvecklingen mot en minskad förbrukning och ett lugnare liv. 

Det krävs en makt av coronvirusets dignitet för att åstadkomma detta. Men pandemin blir en parentes och sedan är vi bryskt inne i tillväxtens lockande, förödande sagovärld igen.

 

Av Tommy Hammarström

Tommy Hammarström är journalist och författare.

Hur orkar man skriva romaner?

Första avsnittet av ”After utan work” är här – ett spontant program från corona-karantänen. Daniel Sjölin samtalar med författaren Stefan Lindberg om livet, litteraturen och vad som egentligen är skillnaden mellan en författare och en kulturpersonlighet med en ordbehandlare.