Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Efter branden: Svärta, sorg och solidaritet

ZOMBIELIKT. I dag är det ett år sedan skogsbranden i började i närheten av Sala. Den krävde ett liv och tog nära 14 000 hektar skog. Foto: Jens L'Estrade
Dyster syn. Foto: Claudio Bresciani/Tt
Lite blomljus i mörkret. Foto: Claudio Bresciani/Tt

För ett år sedan utbröt skogsbranden i Västmanland.
Sven Olov Karlsson skriver om när hans släkts hundraåriga odlingar gick upp i rök - en berättelse om sorg och solidaritet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Där vår byväg börjar står länsstyrelsens varningsskylt. Akta dig för fallande träd och grenar. Beträd på egen risk.

Horder av döda träd och solkiga skelettvita klippor dyker upp bara jag stiger ut på balkongen. Jag trodde aldrig att jag skulle vänja mig, men nu börjar jag göra det.

Ända tills nyligen har utsikten fått allt att kännas overkligt, som om jag vallades genom någon hemsk men Emmy-nominerad tv-serie. Vi spejar mot den härjade horisonten likt skådespelare som grubblar på en korruptionshärva eller en mordutredning.

Vi badar vid Paradiset i Hörendesjön igen. Där är allt som vanligt utom att längst bort i fjärran kan ett tränat öga se att några av trädtopparna är glesa, döda. Där såg jag det största rökmoln jag någonsin sett, för ett år sedan.

Då hade jag en skog som jag alltid haft, som de mina odlat och skött i över hundra år. Men efter 4 augusti 2014 återstår bara en igenvuxen hage, skonad av en slump. Av 44 hektar brann 40 upp.

 

Liknande räkneexempel stör sömnen för ett hundratal andra skogsägare. Ekonomiskt sett är det som om pensionen trollats bort i en fondbluff eller ens sparpengar blivit värdelösa papperslappar i en grekisk kris där inte ett enda beslut var ditt.

Som känslomässig upplevelse betraktat var det traumatiserande. Arbetsamma motgångar brukar ge mig en ursinnig lust att snabbt jobba ifatt, att komma tillbaka på noll. Vi försöker alltså det fastän vi är kroniskt förkylda av regnen som öser ner, som hade behövts ifjol, fastän skogen förstås är omöjlig att återställa inom vår livstid. På andra sidan sjön, ifrån en sluttning renrakad av eldstormarna, bankar ilskna hammarslag: ett nytt hus byggs i stället för ett av dem som brann ner.

Jag gillade min skog, försummade den ändå oftast, ungefär som ett barn behandlar en trygg förälder. Jag gick bara dit när jag hade något att hämta. Lite älgjakt. Lite spisved. Avverkningar för att betala plåttak, avlopp, dörrar och fönster. Jag kunde få dåligt samvete när jag tog skogens pengar till reparationer.

 

Nu är jag i stället glad att jag passade på innan eldkloten och glödbränderna tog varenda fura. Mina hus, mina grannar, min by blev ju i alla fall kvar. Jag fingrar på väggar och möbler, förundrad över att de är hela, att vi överlevde. Andra av oss brann ihjäl, eller gick i konkurs, eller har bara en murstock kvar, en ruin som fräcka brandturister fotograferar.

För ett år sedan, i en bister värmebölja, var det fullt skubb här som vanligt. Slåtter, potträning, dödsbon att städa ur, bilar att laga.

Så kom branden, som stegrade stressen i mig värre än något annat lyckats göra hittills. Skogsbrandens ännu pågående efterspel har gradvis tappat sin dramatiska laddning och känns numera mest som ett otacksamt formaliaprojekt i mängden. Allt pappersarbete bara för att inte förlora ännu mer, utbildningskrav för att kunna vandra på egen mark, gränserna som ska återställas, oron för att välja fel köpare av brandveden, för att plantorna som sätts ut inte ska trivas eller ätas upp. Känslan av att bärga kistorna ur ett sjunkande skepp.

 

Men hur blev en enkel arbetsolycka den största svenska skogsbranden sedan 1950-talet? Det berättar utredningar som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen har gjort. En rad dåliga beslut, de flesta i enlighet med vår nya tids bud. Kvartalskapitalismens evangelium säger:

Chansa med markberedaren i stället för att stoppa jobbet tills regnet kommer. Iphonen säger:

Lita blint på er välsignade GPS så brandbilarna kör vilse och blir sena. Och när det offentliga splittrats till ett myller av små riken där det ena inte vet vad det andra gör, så lägger brandkåren av när elden verkar släckt på deras fläck.

 

Ryck på axlarna åt att Sveriges brandflyg lagts ner, låt utslitna åkare och frivilliga bönder bekämpa elden medan planen dröjer nerifrån Europa. Och nu när de svarta slätternas vindar stjälper återstående skog, slingrar sig försäkringsbolagen och ger varje nytt fall en fet självrisk.

Nu är det mesta nerhugget och bortkört. Robotliknande skördare har städat, förvandlat postapokalyptiska rishögar till sotiga men någotsånär prydliga kalhyggen, en svart tavla suddas ut och ritas om. Men förblir gnisslande sträv. Vi rycker till när byns vägförening spränger grus uppe i den brända skogen. Vägen lagas som aldrig förr efter vinterns extremt intensiva brandvirkestransporter. Täktens stenkross dundrar som en stridstrumma långt in i kvällen.

 

Den förra regeringen avsatte 87 miljoner kronor i stöd för de drabbade. Men kostnaderna för branden blev minst en miljard kronor. På grund av att Stora Enso - eller deras lille underentreprenör, om det stora bolaget får bestämma ansvarsfördelningen, prompt skulle tjäna pengar även just de dagar när det rådde rekordhög brandrisk. Den moderna ekonomiegoismen, som jag menar startade branden, som gjorde den stor, påstås ligga i människans natur som något oundvikligt.

Men branden och det gångna året har lärt mig motsatsen. I sin bok "Zombieöverlevnad - din guide till apokalypsen" skriver Herman Geijer att "en skogsbrand är att likna vid att bli jagad av en hord med zombier".

Det stämmer, vi flydde härifrån som dårar, men jag nickar ivrigare när han skriver att "Idén om att människan i grund och botten är egoistisk håller på att förändras inom evolutionsbiologin" och nämner som exempel just vår brandkatastrof, hur det för ett år sedan strömmade till frivilliga som "hjälpte till med att bland annat evakuera djur och laga mat åt räddningstjänsten. Stora mängder förnödenheter skänktes till de drabbade och till dem som arbetade med släckningen, både genom spontana insamlingar och genom de insamlingar som organiserades av till exempel Civilförsvarsförbundet."

 

Ja, när katastrofen drabbade oss blev vi faktiskt solidariska. Som författaren och historikern Rebecca Solnit säger i Geijers knasiga men tänkvärda bok: "Det bästa i människan kommer fram vid de värsta händelserna."

Det kan ni se här i min sotiga lilla by. Och om ni bara vill, så kan ni se det överallt i dagens Sverige.