Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Efter boken om pappan står mamman i centrum

Édouard Louis återvänder till sin familj i nya boken.
Foto: ARNAUD DELRUE
Agri Ismaïl är jurist och skribent.
Foto: PRIVAT

Édouard Louis fortsätter att skriva om sin familj som vi lärde känna i debuten ”Göra sig kvitt med Eddy Bellegueule”.

Agri Ismaïl läser en bok där klassresor skildras med den komplexitet de förtjänar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Den gnälliga författaren är tillbaka,” skrev kritikern Frédéric Beigbeder i Le Figaro i samband med att Édouard Louis förra bok ”Vem dödade min far” släpptes. Beigbeder börjar sin sågning med att inbilla sig Louis kreativa process: ”Låt oss se… vad kan jag jämra mig över idag? Rasismen och homofobin i Picardie? Redan gjort. En petition mot [historikern] Marcel Gauchet? Redan gjort… Just det! Jag har ju kvar pappas sjukdom!”

Jag kan bara föreställa mig Beigbeders irritation när Édouard Louis nu ännu en gång återvänder till sin familj som vi lärde känna för sju år sedan i debuten ”Göra sig kvitt med Eddy Bellegueule”. Pappans sjukdom? Redan gjort. Nu: mammans frigörelse. 

En skillnad uppenbarar sig dock snabbt: istället för att vara en polemik som den förra boken (”Vem dödade min far” innehöll anklagelser riktade mot en rad franska politiker), är detta en kärleksfull och nästan hoppfull skildring. Modern har skilt sig och flyttat till Paris, och trots att hon fortfarande är fattig (hon erbjuder att städa Louis lägenhet mot betalning, men är för stolt för att ta emot pengar från honom) går hon ibland på dyra restauranger med sin son och dricker en kaffe med Catherine Deneuve. Lyckan gör henne ung igen, skriver Louis som växlar mellan barndomen i Picardie och det nya livet i Paris. Louis förblir en av få författare som lyckas skriva kring klassresor med den komplexitet de förtjänar, som vet hur väldigt små skillnader i livsvillkor kan vara avgörande för ens självbild (och samhällets syn på en). Han skildrar med oerhörd precision mammans vänskap med en nyligen frånskild kvinna snäppet högre i klasshierarkin som får henne att börja agera annorlunda, använda nya ord och uttryck, se sig själv som en annan person. 

Ingen som har läst Louis tidigare lär överraskas av hans förmåga att dissekera arbetsklassens samtida villkor

Men detta vet vi redan, ingen som har läst Louis tidigare lär överraskas av hans förmåga att dissekera arbetsklassens samtida villkor, eller färdigheten med vilken han lyckas illustrera ”fattigdomens regler”. Det är dock synd att lekarna med franskans olika register – det informella, det litterära, det byråkratiska – som han använde sig av för att skildra övergreppet i ”Våldets historia” gradvis ersatts av ett alltmer platt språk. Detta klargörs i ett av de få stycken i boken som inte riktar sig till mamman, utan som är skrivet i tredje person: litteraturen är något som ”de andra” skapat, som ämnar att osynliggöra vissa liv och kroppar. Att skriva om mamman är därför att kämpa mot litteraturen.

Det är en kamp som förs med samma vapen, föräldrarnas livsöden, gång på gång. ”De sa litteraturen aldrig borde upprepa sig själv, medan jag bara vill skriva samma berättelse om och om igen, återkomma till den tills fragment av dess inneboende sanning skymtas,” skriver han i denna bok. I den förra skrev han: ”kanske måste jag upprepa mig när jag talar om ditt liv eftersom ingen har lust att lyssna till ett liv som ditt?” Barndomen var våldsam och traumatiserande inte för att föräldrarna i sig var särskilt hemska människor, men för att den utpräglade fattigdomen och utsattheten i byn skapade denna kultur. Detta är ett budskap som Louis en gång framfört på ett subtilt, levande sätt, men som nu upprepas igen som grov sammanfattning, allt högre för de längst bak i klassrummet som tidigare inte var uppmärksamma.

Men hur ska vi som lyssnade från början, som skymtade hans sanning redan i ”Göra sig kvitt med Eddy Bellegueule” förhålla oss till samma anekdoter, samma detaljer, i bok efter bok? Du lyckades redan med första boken Édouard. Det är redan gjort.

ROMAN

Édouard Louis 

Combats et métamorphoses d'une femme 

Le Seuil, 128 s.


Av Agri Ismaïl

Agri Ismaïl är jurist och skribent och medarbetare på Expressens kultursida.


Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=81636&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.