Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ebba Witt-Brattström tar kulturkritik-priset

FULL SULA. Årets Björn Nilsson-pristagare Ebba Witt-Brattström kommer med flera böcker under våren 2016, och ska dessutom snart bli farmor för första gången. Foto: Ellinor Collin
Foto: Ellinor Collin
Samtal i Ikeasoffan. Foto: Erik Gustafson
Förra årets Björn Nilsson-pristagare Natalia Kazmierska intervjuas av Karin Olsson. Foto: Mikael Sjöberg

2015 års Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik tilldelas Ebba Witt-Brattström. Jens Liljestrand närvarade vid ett möte mellan tre generationer kvinnor i en vit Ikeasoffa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MOTIVERING

I en tid av snabbanalyser och inslagna dörrar är årets Björn Nilsson-pristagare en representant för bildning, briljans och integritet. Uppkäftig och rakryggad går hon med kulturarvet som en fackla i det patriarkala mörkret. Orädd, alltid beredd, står hon i bredd – Ebba Witt-Brattström.
Juryn består av Expressens kulturredaktion.

Expressens kulturpristagare

SPELMANNEN
Expressens musikpris Spelmannen är vårt äldsta pris och delades ut första gången 1957 till tonsättaren Sven-Erik Bäck. Statyetten "Spelmannen" skulpterades ursprungligen av Sven Lundqvist.

HEFFAKLUMPEN
Heffaklumpen är Expressens ungkulturpris och delades ut första gången 1966, då till Maria Gripe. Klumpen påminner om en egyptisk katt och skapas varje år av Stina Opitz. 2015 års pristagare är Frida Nilsson.

EN BIT AV GEORGS HATT
Expressens teaterpris har delats ut sedan 1987, då Tomas von Brömssen fick det. Hattbiten är gul men skulpturen som helhet föränderlig och skapas varje år av Marie-Louise Ekman sedan hon fått veta vem pristagaren är. 2015 års pristagare är Lena Endre.

BJÖRN NILSSON-PRISET
Kulturjournalistikpriset är uppkallat efter Expressens legendariske kritiker Björn Nilsson. Det utdelades första gången till Björn Nilsson själv, 1994. Priset består av en trägubbe som föreställer Björn Nilsson och snidas varje år av Urban Gunnarsson, samt en check på 30 000 kronor. 2015 års pristagare är Ebba Witt-Brattström.

ANKAN
Satirpriset Ankan instiftades 2012 och är det senaste av Expressens kulturpriser. Marianne Lindberg De Geer har gjort priset i en stil som hon använder sig av sedan 20 år, nämligen att sätta samman ready-mades till små tablåer. 2015 års pristagare är Sara Granér.

- Ursäkta om jag ammar, säger Natalia Kazmierska.

- Ursäkta? Det är väl underbart att du ammar!

Ebba Witt-Brattström går i väntans tider. Hennes äldste son - hon har fyra - ska snart bli pappa, hon själv för första gången farmor. Att barnbarnet är efterlängtat råder det inga tvivel om. När fjolårspristagaren Natalia Kazmierska kommer till intervjun med sin nyfödda dotter Donna blir årets Björn Nilsson-pristagare överlycklig.

- Det är så himla gosigt! Det är livets mening. Min äldsta ammade jag en gång medan jag föreläste för Fogelstadkvinnorna, de var helt lyriska! Annars brukade vi amma på tunnelbanan, alltid var det någon som reste sig upp och gick

Natalia: Var det annorlunda då?

Ebba: Kanske inte för just oss, men i samhället var det fortfarande tabu, man skulle gå undan. Birgitta Dahl ammade i riksdagen, inte så att hon fläskade upp hela brösten, men det blev ändå massor av rubriker. Så överallt tog vi med oss bäbisarna.

Förmak med förmödrar

Professor Ebba Witt-Brattström tar emot i sin lägenhet vid Mariatorget i centrala Stockholm. Efter skilsmässan från Horace Engdahl präglas det nya hemmet av hennes egen smak, intressen och släkthistoria. Stolt visar hon oss förmaket med bilder på förmödrar och förfäder - från bruksmästaren på Brattfors bruk utanför Filipstad, via Marcellus Brattström som på 1830-talet utvandrade till Lübeck, till den antinazistiska pappan som flydde från Gestapo och kom till Sverige 1933 och mamman som 1944 kom från Estland i båt över Östersjön och begärde asyl i Visby.

Därifrån "kliver vi ut i modernitetens ljus" som Ebba säger - lägenheten öppnar upp sig mot ett burspråk där solen och takåsarna ramar in två inbjudande designfåtöljer. Hemmet är, liksom värdinnan, en mix av högtidligt och lekfullt, ärevördigt och ungdomligt. I köksskåpet trängs finska Muminmuggar och vi ombeds välja den figur som passar oss bäst. Natalia väljer en upprorisk Lilla My, medan Ebba är Snorkfröken i dag.

Kulturmannen och andra

Så slår sig tre generationer - Ebba, Natalia och Donna - ner i den vita Ikeasoffan i det stökiga arbetsrummet för ett samtal om bildning och feminism, politik och debatt, döttrar och fäder. Och om den kommande boken, "Kulturmannen och andra texter".

Natalia: Mina vänner som pluggat på Södertörn brukade tala om dig som en institution.

Ebba: Mhm, det kommer ofta fram väldigt unga tjejer på gatan och säger "du är min ikon, får jag ta en selfie med dig"! Och det allra senaste är att det kommer 60-plus män och säger: "Gud vad du är bra, kan jag få ta en bild med dig?" Och de kommer och lyssnar när jag är ute och bokpratar! Det är väldigt trevligt.

Natalia: Vilken roll har du i offentligheten?

Ebba: Jag tillhör väl "gammal bildningsfeminist"-facket.

Natalia: Trivs du inte där?

Ebba: Vi har ju fått en feminism utan kvinnor i det här landet, nu är det bara queerfeminismen som räknas. När den kom började dammet lägga sig över mig.

Vi är ett starkt gäng

- Och häromveckan försökte jag räkna och kom fram till att tre eller fyra generationer ungfeminister under åren har kommit och försökt skyffla undan oss gamla. Nu är vi ju en stark grupp: Hirdman, Johannisson, Schottenius, Pleijel, Ekman, ett helt gäng.

Natalia: Ni är svåra att rucka på!

Ebba: Ja! Men i perioder har man tänkt att "okej, nu är jag ute ur leken". Och så kommer de unga och säger [suck] "ni hade ju rätt". Och jag skulle så gärna vilja slippa höra den repliken.

Natalia: Det är inte skönt?

Ebba: Nej! Jag vill ha fel, fel, fel! Vill slippa ha den här mor-dotterkampen hela tiden. Jag skriver i "Kulturmannen" att kulturen är som en dysfunktionell kärnfamilj. Det finns alltid en dotter som vänder sig till pappan för att få hjälp. Och det får hon, en liten stund. Men sen kommer lillasyster ...

- Och i den här dysfunktionella kulturfamiljen, det gick upp för mig bara häromveckan, har jag alltid haft ett konstruktionsfel som varit till hjälp men också till förfång. Jag växte upp utan en pappa eftersom mina föräldrar separerade när jag bara var lite äldre än Donna. I gengäld fick jag en söndagspappa som var helt underbar. Jag var yngsta barnet, han var ganska gammal och satsade fullt, släpade med mig runt i Europa, gick på museer. Han pratade om diktaturer, tog mig på allvar: "Du lever i ett land med yttrandefrihet, här kan man säga sin mening, tänk på det Ebba!"

Det daddas med papporna

- Sen dess kan jag inte förhålla mig till män på något annat sätt. Men växer man upp i en kärnfamilj, en sån där traditionell, så fjäskar man för pappan. Han får inte bli sur, för då kan han dra in lördagsgodiset eller ge sig på mamman. Det tassas och daddas med papporna. Och det är klart att har en kvinna lärt sig det så fortsätter hon med när hon kommer ut i offentligheten.

Natalia: Men du är inte rädd för papporna?

Ebba: Jag kan bara inte ta det där på allvar! Det är därför jag genomskådar såna där maktstrukturer som jag kallar "Kulturmannen", efter Åsa Beckmans mycket bra definition. Att det är män, män, män överallt. Det är "En man som heter Ove", det är Persbrandt som är störst, det är "åh vad jag älskar Leif GW ..."

Natalia: Och Hans Rosling!

Ebba: Haha! Hans Rosling som mansplainar världen! Det är väldigt mycket män, och visst, kvinnor kan få hålla på, i en av mina nya texter tog jag in det som DN:s Jonas Thente skrev. Tycker du att det fungerar, förresten?

Natalia: Absolut!

Ebba: Thente skrev att det finns ju kvinnor överallt på tidningsredaktionerna, var är kulturmannen, det är ju bara kvinnor som sitter och ammar? Men. Det finns inga garantier att ni är kvar om tio år, på grund av strukturer som ligger fast fortfarande. Vi är alltid bisitterskor. Vi ska beundra. Låta mannen ta upp syret i rummet. Inte säga [vänder sig mot Expressens reporter och låtsasskäller]: Jens, har du inte läst Alberte-trilogin? Har du inte läst Cora Sandel? Hon är ju för fan ett geni Jens, en klassiker!

Tack Karl Ove Knausgård

Natalia: När jag läste Karl Ove Knausgårds cyklopartikel i DN tyckte jag det fanns något oerhört parodiskt över den figuren som han spelar. Den sårade kulturmannen.

Ebba: Jag tyckte det var helt fantastiskt! Tack Karl Ove, du gjorde mig känd hela vägen ner till El País, där de skrev att han blivit angripen av en hemsk professor ... fantastiskt, då fick jag inspirera dem i Spanien också!

Natalia: Det kändes inte som att du brydde dig om vad andra skulle tycka.

Ebba: Jag är 62 år gammal. Mitt tålamod är slut, herregud ska jag behöva kämpa på min dödsbädd? Det är förskräckligt att vi inte har lyckats. Det sexuella förtrycket som är enormt idag och ingen vill tala om det.

Natalia: Fast det är väl många som pratar om det?

Ebba: [pekar på Donna, som har somnat] När pojkarna börjar tafsa på lilla Donna på dagis och reta henne, så kommer personalen säga "han visar att han tycker ju om dig Donna, det är på det sättet han visar det", som om det handlade om en liten hund! Han är väl för fan en mänska med samma hjärnkapacitet som en flicka! Och när den här unga Zara Larsson i princip citerar jämställdhetslagstiftningen i vårt land så får hon höra att hon ska gruppvåldtas tills hon dör! Då tänker jag att jag måste göra nåt för de här Zara Larssonarna.

Natalia: Det startades ju i och för sig en massa hashtaggar, men du är kanske inte är ute så mycket med i sociala medier?

Kul med debatter

Ebba: Jo, jag vet att hon fick ett jättestöd. Men grundbulten i en demokrati är att kvinnor har samma människovärde. Redan John Stuart Mill sa att graden av civilisation mäts i hur den behandlar sina kvinnor. Punkt slut. Nu kör jag.

Natalia: Njuter du av debatter?

Ebba: Ja, det är jättekul tycker jag! Det har att göra med min pappa, han idealiserade Sverige, den svenska yttrandefriheten, att vi kan bemöta argument med argument. Det är faktiskt grunden i en offentlighet.

Natalia: Björn Nilsson-priset är ett kulturjournalistpris, ett av de få i landet. Det är det som är så roligt med att få det. Är du kulturjournalist?

Ebba: Jag har alltid skrivit för en mycket större publik än sakkunnigkommittéerna i det akademiska. Jag vet inget finare än att vara folkbildare.

Natalia: Under skilsmässan med Horace Engdahl har du har varit förvånansvärt öppen i medierna, har det känts självklart?

Ebba: Då har jag ändå inte berättat hälften, det är verkligen light-versionen som har stått i tidningarna. Jag är en rak person - "ärlighetshandikappad", som Kerstin Thorvall sa om sig själv, hon växte också upp utan sin pappa.

Natalia: Blir man mer rakt på sak då?

En stol i Akademien?

Ebba: Har man ett feministiskt perspektiv så tänker man att "drabbar det här mig så drabbar det också andra". Klassiska könsbetingade förtrycksstrukturer som alla kvinnor känner igen. Män skyddas på ett annat sätt, man får inte säga vad som helst, då blir de kränkta. Men jag tycker alla borde gå ut och berätta, även männen. Jag vill att vi ska komma vidare.

Natalia: Nu finns det en tom stol i Akademien, du är inte sugen på den?

Ebba: Är du galen! För guds skull ... Usch! Jag kommer från livegna på mammas sida. Feodalism har vi fått nog av i min familj, hela min genmassa reser sig i protest. Hur i helvete har man kommit på en sån jävla skitidé att binda upp folk ... visst, limousiner, subventionerade lägenheter, gratischampagne, arvoden för kommittéer, böcker, resor, opera och fan och hans moster ... men för livet? Det är ju astråkigt!

Det [pekar på Donna] är det enda man kan tacka ja till för hela livet. Föräldraskapet. Det finns inget annat man kan vara säker på att aldrig ångra, som man hela livet bär med sig som en lycka.

Natalia: Du är en av Svenska Akademiens hårdaste kritiker, ändå har du spökskrivit flera av deras texter ...

Spökskrivaren träder fram

Ebba: ... för att få in kvinnor i kanon, ja. Benedictsson och Wägner skulle in i deras förbannade klassikerserie och ingen av herrarna och fruarna orkade läsa dem och det måste vara en ledamot som skrev förordet. Jag gjorde det för sakens skull, utan betalning. Och sen blev jag tvungen att citera Horace Engdahl när jag skrev andra texter om Wägner så alla trodde att han var nåt slags Wägner-expert ... det var bara ett jävla misstag. Jag har gjort många misstag.

Natala: Det estniska från din mammas sida, vad har du tagit med dig av de rötterna?

Ebba: Via mormor kan jag lite köksestniska och därmed lite finska, jag känner mig hemma där. Min mormor och morfar träffades i Odessa vid Svarta havet, dit de båda utvandrat från Estland kring 1900. Sen kom inbördeskriget till Odessa typ 1920 och morfar gick med i vita armén. Mormor tog sina två barn - min moster var lika liten som Donna och min mamma hade just lärt sig gå - och gick till fots från Odessa till Tallinn. Alla tre överlevde. Tänk dig själv, en otroligt vacker 25-åring med två barn. Det hon upplevde under vandringen gav henne mardrömmar livet ut. Det är så otäckt att jag inte ens vill tala om det. Hon gick genom betongen. Har man såna rötter, då har man ett ansvar för kvinnor. Alltid. Man blir en människa som fått ett extra liv, där varje dag räknas och måste tas tillvara.

- Det låter patetiskt och jag har blivit enormt hånad för det i mitt äktenskap. Men det är en drivkraft. Man kan slå ner mig, man har försökt karaktärsmörda mig i 40 år, men jag överlever. Blir det en storm så reser jag mig igen. Allting är bättre än deportation.

Natalia: Trots att du har blivit ganska illa tilltygad genom åren, så verkar du så orädd nu.

Ebba: Jag har ju inte så lång tid kvar.

Natalia: Det tror jag visst att du har. Det låter jätteskönt att kunna skita i allting, när kommer det?

Ebba: Jo du, det finns fördelar med att bli äldre.

Natalia: Har du sluppit näthat?

Ebba: Ja. Visst har jag fått kuvert med fekalier och använda kondomer, och porrbilder slängda in genom brevlådan med KVINNOLITTERATUR skrivet med rödpenna. Men inte ens de värsta kvinnohatarna på nätet kan föreställa sig att de skulle vilja gruppvåldta mig till döds. Jag är väldigt tacksam för det. Det finns stora nackdelar med att vara ung och snygg tjej. Man blir inte tagen på allvar professionellt förrän efter 30-35. Och jag är jättebra på att kämpa för andra men jättedålig på att kämpa för mig själv, det är det grundläggande felet.

Natalia: Vad menar du?

Skyddslös i nära relationer

Ebba: Att jag råkade ut för ... [tystnar]. Det har inte varit så lätt i mitt äktenskap. Värsta perioden var de sista tio åren. Där blir jag skyddslös, i nära relationer. Jag kan inte styra det.

Natalia: Nuförtiden är man mer rädd när man kollar sin mejlkorg än går på en mörk gata. Det trodde inte Donna Haraway.

Ebba: Är hon [pekar på Donna, som vaknat igen] döpt efter henne?

Natalia: Ja, bland annat! Hon var cyberfeminist, hennes teori var att internet skulle bli helt revolutionerande för kvinnor. Och så blev det tvärtom, internet blev hemskt för kvinnor.

Ebba: Internet har kapat kvinnors kroppar.

Natalia: Ändå känns det coolt att hon hade den där visionen. Men det finns ju andra Donnor också. Donna Tartt. Donna Summer.

Ebba: Och så är det en dubblering av ordet kvinna. På det sättet står hon väl rustad. Bella Donna.

 

Se festintervjun med Ebba Witt-Brattström på Expressen TV här.

Se en tidigare intervju med Ebba Witt-Brattström på Expressen TV.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!