Ebba Witt-Brattström slirar på sanningen

Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.
Foto: Kristoffer Wikström

Ebba Witt-Brattström anklagar Stig Larsson och Karl Ove Knausgård för litterär pedofili.

Victor Malm frågar sig hur det är ställt med litteraturprofessorns trovärdighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det anstår inte en litteraturprofessor att skriva om litterära texter till en förment ”tolkning” och utifrån denna patologisera upphovspersonen. Ebba Witt-Brattströms text om Stig Larsson och Karl Ove Knausgård (DN 11/5) – vars generella tes om att Kulturmannen ännu äger kulturen nog är sann – var en pinsamt obesvärad uppvisning i konsten att buktala fram lögner ur andra människors texter.


Vi kan börja med artikelns tredje mening: ”Stig Larsson försvarar sin attraktion till trettonåringar ungefär med att de får skylla sig själva om de har bröst.” Witt-Brattströms hånande metod är rätt subtil. Hon tar Larssons välkända påstående om mäns sexuella attraktion till könsmogna barn/ungdomar, och tillskriver honom denna (”försvarar sin attraktion”). Här bjuder oss Witt-Brattström en psykologisk inblick i författarens medvetande som – såvitt jag vet – inte har stöd i data. Hon hittar kort sagt på; tolkningens kvasiciterande raljans ser ut som kalibrerad demonisering. Inte säger han att de får ”skylla sig själva” om de har bröst (han säger att det handlar om könsmogenhet/icke-könsmogenhet – ett påstående nog så provocerande, om ni frågar mig).


Det här sättet att bedriva ”debatt” är inte ovanligt i den svenska, hyfsat anti-intellektuella offentligheten. Men att det med sådan konsekvens praktiseras av en offentlig intellektuell, som därtill har professorstitel, är ynkligt. Att behandla källor som Witt-Brattström gör är inte bara djupt ohederligt, det är direkt oprofessionellt. Implicit sker en patologisering av Stig Larsson – han är en ond, äcklig pedofil!

När jag hade läst färdigt hennes senaste (mycket läsvärda) bok ”Stå i bredd” kände jag mig tvungen att gå ner i källaren på Universitetsbiblioteket i Lund och rulla lite mikrofilm. Kolla källorna, eftersom det Witt-Brattström skrev om Horace Engdahl och Anders Olsson lät, tja, ska vi kalla det överdrivet? Bara efter några timmar hade tre, fyra helt icke-subtila omskrivningar av sanningen fått ljus på sig.


Hela saken är något för komplex för att gå igenom här och nu, men i korthet handlar det om tidskriften Kris och postmodernism. Witt-Brattström skriver om en artikel av Anders Olsson, tryckt i DN (27/3, 1984) – och desinformationen är legio. Hon påstår att han där säger saker och driver teser som överhuvudtaget inte existerar i ursprungstexten. Grejer är så fel (ibland detaljer av kvantitativ art) att de vore omöjliga att avskriva som vantolkning. Det hela är inget annat än svartmålande förklätt till populärvetenskaplig text.

Knausgård är ärlig med att uttalandet om att alla män funderar på hur det skulle vara att ligga med varje kvinna de träffar (som han berättar om i Expressens podcast "60 minuter" med Eric Schüldt) hade ett provokativt syfte, något som verkar ha gått Witt-Brattström förbi. Och när hon skriver om uttalandet kopplas det samman med att Knausgård, precis som Larsson, "anser sig vara mer eller mindre förföljda i ett nymoralistiskt klimat”. Att det i större utsträckning är så att Witt-Brattström förföljer dem båda med den hetsiga ambitionen att sjukdomsförklara, implicera lite pedofili, tycks rätt uppenbart.


Att tolka ”Autisterna”, eller för all del ”Nyår” och ”Komedin I”, som texter där det pedofila begäret är viktigt, är inget konstigt. Men att pedofilin därför skulle fungera ”alibit i en berättelse som huvudsakligen utspelas mellan män” kan nog ingen som faktiskt har läst böckerna anse. Det är lika svårt att se detta i ”Min kamp”. Det är ju i fjärde bandet som Knausgård utvecklar känslor för en yngre flicka och han är, just då, i stort sett ensam i världen. Geir trillar in i böckerna ganska många år senare.

Men för Witt-Brattström spelar sådana där detaljer inte så stor roll. Att ändra i data eller hoppa över orsakssamband, så att de rimmar bättre med argumentet – att kulturmannen är en ond jävel – börjar allt mer framstå som en hennes metodologiska princip.