"Ebba Witt-Brattström kör över sina systrar"

Unni Drougge tycker att Ebba Witt-Brattström använder härskartekniker mot sina feministiska systrar.
Foto: Maria Hansson

Ebba Witt-Brattström tar kulturmännen i örat med patriarkalt beprövade grepp.

Unni Drougge vittnar om hur hon använder samma härskartekniker mot sina feministiska systrar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det kärleksfulla bandet mellan två heteromän kräver en kvinna som kontaktspray. Kvinnan måste vara naiv nog att inte genomskåda sin strömförande funktion. Därför är det bäst om hon bara är ett barn. Så kan Ebba Witt-Brattströms artikel om homosocialitet sammanfattas (DN 11/5). Mothuggen hon fått från yngre män går dock mestadels ut på att försvara de två heliga tjurar, Karl Ove Knausgård och Stig Larsson, som fått stå modell för förbrödring via pedofili. Men professor Witt-Brattström låter sig ingalunda nedslås, hon meddelar rappt vem som är dam på täppan och tar slynglarna i örat med patriarkalt beprövade grepp: ”... du hade fått underkänt om du varit min grundstudent ...” (DN 18/5) och ”... tacka Helsingfors universitet för att jag har min professur där och inte /.../ där Malm tycks ha släppts in på forskarutbildningen (Expressen 15/5)."


Det är en underhållande uppvisning i konsten att låta män få smaka på sin egen medicin. Om det bara inte vore för Ebba Witt-Brattströms omvittnade härskarfasoner mot även kvinnor som höjer sina röster för att höras. Ett par exempel:

Ställd inför nyheten att allt fler unga tjejer på nätforumet Lunarstorm bekände sig som feminister blev det Witt-Brattströmska svaret en fnysning: högre insatser än så krävdes för att bli dubbad till feminist. Ännu längre bak i tiden var Witt-Brattström en av initiativtagarna till den feministiska sammanslutningen Stödstrumporna. Min ansökan om inträde avslogs omedelbart av politbyrån. Jag var för övrigt inte ensam om att bli ratad.


Men jag ska inte vara orättvis. I sin senaste bok "Stå i bredd" målar Ebba Witt-Brattström en färgsprakande bild av 1970-talets kvinnouppror från en rik palett av kvinnliga författarskap. Hade hon inte varit så bländad av sin backspegel skulle hon kanske ha sett upp bättre och låtit bli att köra över kvinnor som ser dagsläget med egna ögon och utifrån andra erfarenheter. Där ligger nog förklaringen till att Ebba Witt-Brattström helt saknar ikonstatus bland yngre feminister.

I stället får hon representera den vita, privilegierade och självtillräckliga feminism som allt färre känner sig hemma i. Mot det hjälper varken att slå på stora professorstrumman och åberopa sin egen höga rang eller att sända ut falska locktoner från ”Kulturkvinnans fria zon”. Jag citerar ur ovannämnda DN-replik: ”Här finns inget visumtvång för hit är alla välkomna som vill ha ett förutsättningslöst litterärt samtal där olika tolkningar bryts. Man har aldrig tråkigt och man frågar aldrig Pappa om man får tänka fritt.”

Drottningen har talat.


Unni Drougge

kulturen@expressen.se


Unni Drougge är författare.