Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ebba Witt-Brattström

Tove Janssons muminvärld är det bästa smittskyddet

Författaren Tove Jansson.Foto: REINO LOPPINEN / AP LEHTIKUVA
Ebba Witt-Brattström.Foto: OLLE SPORRONG

I Muminböckerna kan vi lära oss hur man skapar en bättre värld genom att ta hand om varandra. 

Ebba Witt-Brattström ser betydelsen av Tove Janssons skapelse i coronans tid.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Läsråden haglar i dessa tider. Det är Camus ”Pesten”, det är Stephen Kings ”Cujo”, det är ”På spaning efter den tid som flytt” (Prousts svåra astma höll honom i sängen). Nu senast var det visst Pascal vi skulle läsa, sa DN (21/3). Värdelöst! Inte ens toktipsade ”Decamerone” är så mycket mer än samma gamla afterski, fast med 1300-talets överklass. Medan folket dör av pest någon annanstans. 

Roligare, mer trösterik och framför allt sannfärdig i karantäntider är Tove Janssons Mumindalen-svit. Där kan vi lära oss, vad vi inte har lärt oss, trots världskrig och pandemier, flyktingkriser och terrordåd. Nämligen att vi bara kan skapa en bättre värld genom att ta hand om varandra, att tänka på andra, läs: alla andra. Det som i dag kallas stoppa smittspridningen.

Tove Jansson längtade bort så hon ”kunde gå sönder” när ryska bomber fälldes över Helsingfors 1944. Krigets meningslöshet och våld får henne att skapa en motståndsutopi, berättelsen om den moderligt inkluderande storfamiljen i fredens mumindal. Jämlikhetens utopi. 

När förintelsehoten närmar sig, i form av livshotande naturkatastrofer som översvämningar, kometanfall, vulkanutbrott, kan de alltid motas i grind genom att familjebanden utsträcks till att omfatta varenda kotte som behöver omsorg. Det är muminfamiljen specialister på. 

Ringer det en vittberest vän och klagar över förlorade flygbiljetter till världens ände citerar jag 'Kometen kommer'.

Därför söker sig flyktingar av allehanda slag till mumindalen. Det är smådjur som högvilt. Det är skogsungar, knytt, skrutt, drontar, mumrikar, hemuler, misor, homsor, filifjonkor, gafsor, mymlor, klippdassar, lilla My, Sniff, Mårran, Bisamråttan, Snusmumriken, Snorken, Snorkfröken, Rådd-djuret, Joxaren, Too-Ticki, homsan Toft och Onkelskruttet. Papperslösa är bara förnamnet när exempelvis Tofslan och Vifslan med sin obegripliga utrikiska jargong anländer släpande på sin kappsäck… Och vad är väl hattifnattarna? I nuläget smittspridare genom sin envisa vana att klumpa ihop sig (”Nej hu så hemskt/ där inne satt/ blott hattifnatt/ vid hattifnatt”). 

Så där kul kan man ha med världslitteratur. Ringer det en vittberest vän och klagar över förlorade flygbiljetter till världens ände citerar jag ”Kometen kommer”. När det lilla djuret Sniff påminner mumintrollet om hur han brukade längta till okända platser, svarar han: ”Det var då det”. Nu vill han bara hem, undan kometen. ”Hemma kan ingenting vara farligt”

Det är också Folkhälsomyndighetens mening. Men Tove Jansson var före och hennes muminvärld är bästa smittskyddet. Vem vill skada Onkelskruttet, Misan eller Filifjonkan? För att inte tala om teaterråttan Emma i ”Farlig midsommar”?

Inte jag i alla fall. Så jag håller mig hemma och läser. 

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd. Hennes senaste bok är ”Historiens metoo-vrål” .