Ebba Witt-Brattström
KOMMENTAR. På två punkter inger mig Magdalena Andersson förtroende. För det första hennes hårdkokta ägg i handväskan. För det andra hennes val av praktiskt lågklackade skor.
Det är inte enbart igenkänning. Det är helt enkelt seriöst och signalerar att här kommer det någon som tänker arbeta i stället för att fika eller vingla runt i högklackat. Låt vara att Magdalena Andersson inte är något ”revolutionärt subjekt”, för att citera Nina Björk. (DN 24/11) För det är hon inte.
Som statsminister kommer hon inte att kämpa särskilt för att åtgärda bristen på jämställdhet för kvinnliga löntagare och pensionärer i vårt land, det visar hennes tid som finansminister. Hon har mig veterligen aldrig gett uttryck för feministiska värderingar, utom möjligen när hon grät en skvätt vid Amineh Kakabavehs tal. För den sorgliga sanningen tycks vara att man i Sveriges riksdag anno 2021 måste vara politisk vilde för att öppet kunna tala för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter (mot mäns våld mot kvinnor, könsstympning, barnäktenskap, hedersförtryck). Riksdagsledamöter i gemen är inte modiga, vågar inte vara ”en Mensch”, som Elsa Westerstad formulerar problemet (SvD 25/11).
Men faktum är att politikens innehåll alltid handlat om att kvinnor inte är särskilt 'intressanta'.
Nina Björk redogör lite nedlåtande för feministpionjärernas övertygelse att kvinnors rösträtt skulle förändra politiken. Kvinnors historiskt sett långa erfarenhet av omsorg för de svaga och därmed intränade konsekvensanalys var vägen till ett mänskligare samhälle. I vissa avseenden har det fungerat, men patriarkatets sega ointresse för kvinnors villkor har ingen hittills rått på. Sverige må ha jämställdhet på agendan men den har till dags dato alltid gynnat män lite mer än kvinnor.
En snabbkurs i internaliserat patriarkat erbjuder den i detta avseende ständigt pålitliga Lena Andersson (SvD 27/11). Hon ogillar dagens ”massmediala flod av kvinnlig kroppslighet” och hoppas att Magdalena Andersson håller sig borta från ”damtidningslogiken”. Först då ”tankens och handlingens innehåll” är renat från ”underlivet och hormonerna”, kommer vi utan snopp att tas på allvar (av de med snopp, vilket är rättesnöret här).
Nina Björk är inne på samma linje. Med Magdalena Andersson som första kvinna på posten har utvecklingen nu kommit dithän att det inte är det minsta ”intressant att vara kvinna”. En seger, enligt Björk, för nu kan vi koncentrera oss på ”politikens innehåll”.
Men faktum är att politikens innehåll alltid handlat om att kvinnor inte är särskilt ”intressanta”. Det är anledningen till att vi nyligen hade en av världens – i förhållande till vår lilla folkmängd – största metoo-rörelser. Vi har en sjukvård och en äldrevård med en underbetald, ofta kvinnlig, personalgrupp som går på knäna. Vi har underbemannade daghem med för stora barngrupper och en skola i kris där flickor smädas med könsord. Vi har en löneskillnad efter kön som i reda pengar stått still sedan mitten av 1990-talet. Vi har ett pensionssystem som ger kvinnor i genomsnitt 7000 kronor mindre att leva på per månad, jämfört med män. Och vi har en barnmorskekris som avslöjar konsekvensen av en politik renad från ”underlivet och hormonerna”.
Därför blir mitt ord på vägen till vår nya statsminister Kerstin Ekmans påpekande av det för mänsklighetens fortlevnad ”intressanta” med kvinnor: ”Kvinnor har ett livsrum i sig. Ett möjligheternas rum. De oföddas varma susande boning.” (DN 29/11).
Ett första steg mot ett jämställt Sverige vore perfekt förlossningsvård. 33 manliga statsministrar har inte kunnat åstadkomma den politiska prioriteringen. Så upp till bevis, Magdalena Andersson!
Ebba Witt-Brattström är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.