Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ebba Witt-Brattström : Dekadensens kön. Ola Hansson och Laura Marholm

Foto: Nordström Cornelia

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

EBBA WITT-BRATTSTRÖM | Dekadensens kön. Ola Hansson och Laura Marholm | Norstedts

Hur kul är det att diskutera med idioter? Man blir ju idiot själv. Att diskutera med en intelligent person med åsikter långt borta från mina egna, det gör däremot också mig intelligent, det gör oss båda mer nyanserade.
Jag börjar tänka i de banorna när jag läser Ebba Witt-Brattströms nya bok om Ola Hansson och hans numera bortglömda författar- och kritikerfru Laura Marholm. Laura Marholm var särartsfeminist bortom rimlighetens gräns och betonade hårdnackat kvinnans beroende av mannen – vad sägs om ”mannen är kvinnans innehåll” – men hon var samtidigt rolig, oförutsägbar, kreativ och snabbtänkt, och framför allt: visionär. ”Vad som i förstone ser ut som antifeministisk argumentation /för/ vidare mot ett ’någon annanstans’”, skriver Witt-Brattström om den lysande stilisten Marholm. Det är ett särartstänkande som ”inte bygger på den enkla kausala relationen mellan biologiskt kön och sexuell identitet” som annars brukar gälla för biologismen. Det gamla vanliga underordnandet av kvinnan är ingen självklar förutsättning för Marholms idéer. 
Särarts- och likhetsetiketterna är besvärliga och vinner definitivt på att nyanseras och diskuteras. Det är svårt att tänka feministiskt visionärt utan att mot sin vilja hamna i särartsproblematiken: patriarkatets förehavanden är ju aptråkiga. Det är olyckligt att stora delar av likhetsfeminismen står så klossigt betongplacerad i den patriarkalt etablerade verkligheten, med karriärsamhälle och sinnessjuk roffarekonomi. Vill man inte dit, finns det inte många ställen att ta vägen.
Likhetsfeminismen är oftast inte ett dugg mer visionär än samtidens hemmafruhormonpropaganda. Var gränsen går beror dessutom på perspektivet. Och ”perspektivet handlar om hur mycket man tonar ner den biologiska könsskillnaden”, skriver Witt-Brattström. Vad queerfeministerna tycker om Ebba Witt-Brattström kunde man räkna ut med lillfingret redan innan det uppenbarades i Fi-bråket. Ändå måste väl den ultimata likhetsfeminismen vara queerrörelsen?

Om man kan tänka sig nåt sånt som konservativ queer, så hamnar man i dekadensen. Ola Hansson och Laura Marholm leker med könsrollerna, men de tonar sannerligen inte ner några könsskillnader. Båda är under en period intellektuella och skandalösa superkändisar i Europa och skriver ur det sena 1800-talets stämningar, ur dekadensens mörka erotik och dess grumligt förvillande kvinnosyn, där könsuppluckring samsas med kvinnoskräck, syfilisfasa och fascistoida tendenser. Det hela mynnar ut i motsägelsefulla berättelser om kvinnosjälens ”hemliga sidor”.
Litteraturhistoriskt sett visar Witt-Brattström minst två intressanta nyheter om paret Marholm-Hansson: Freud var i rätt stor utsträckning påverkad av Ola Hansson – Witt-Brattström ser rentav Hansson som en felande länk i Freuds utveckling – och Laura Marholm influerade Ellen Keys tänkande snarare än tvärtom.
Witt-Brattströms lätt nedlåtande, moderliga överseende med kanoniserade, penisfixerade små gubbar typ Freud är för övrigt storartad humor, just för att hennes subtila sarkasmer balanserar farligt nära den förtvivlade bristningsgränsen.

Laura Marholm
gav sig också med hull och hår i kast med den litterära Nya Kvinnan-genren, en fortsättning på och samtidigt en reaktion mot dekadensen, med fokus på den erotiskt självmedvetna, intellektuella yrkeskvinnan. Här gör Witt-Brattström ytterligare en litteraturhistorisk korrigering, eftersom det handlar om en hel genre som fallit i glömska. Bara männen som provade att skriva Nya Kvinnan-litteratur är ihågkomna: Henry James, Thomas Hardy med flera.  
Det slutar tyvärr inte alls bra för paret Marholm-Hansson. Om Laura Marhoms text förde vidare ”någon annanstans”, så gjorde inte hennes liv det. Efter en vända på dårhus satt hon efter storhetstiden utbränd och paranoid och deppade med sin än mer deprimerade man. Och min egen deppiga fråga efter att ha läst den här boken är varför dagens särartsfeminister måste vara så bottenlöst korkade, så förutsägbara. Att vässa mot Laura Marholm, det är utvecklande!
Men vem aspirerar på att bli dagens motsvarighet? Elise Claesson? Man kan bli mörkrädd för mindre. Tack och lov finns det forskare som Witt-Brattström som ser till att hålla lågan från de intelligenta motståndarna från förr vid liv, och bädda för nyansering långt in i framtiden.