Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Ebba, kom hem – för vi längtar efter dig"

Ebba Witt-Brattström.
Foto: Kristoffer Wikström

Ebba Witt-Brattström flydde från Sverige. Beskrivningen är hennes egen. Hon stod inte ut med humaniorans förfall, underhållningskulturens utbredning och att kopplas samman med Svenska Akademien.

Jag hör vad hon säger, men snart spikar jag ihop ett plakat och höjer min röst: "Ebba, kom hem!".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Efter hennes medverkan i säsongsavslutningen av SVT:s intervjumagasin "Min sanning" vill jag inte längre unna först Berlin och nu Helsingfors vår genusinriktade litteraturprofessor och Grupp 8-ikon.

Hon satt där i studion, som vanligt säker, ibland på gränsen till arrogant, men ändå så långt ifrån stilen hos de tidigare programmens maktmän. Minns Sven Otto Littorins "moving on" när frågorna blev besvärliga och Håkan Juholts självupptagna mässande. Men Ebba Witt-Brattström försökte inte fly.

Ja, det var ett svek att hon bidrog till att hatet drabbade Tiina Rosenberg efter konflikterna i Feministiskt initiativ. Ja, det var korkat att bjuda medierna på kvinnlig gyttjebrottning. "Jag skäms", sa hon.

Anklagelser om nepotism

Så låter det när en riktig människa rannsakar sig själv utan PR-konsulternas pudeltrick.

Witt-Brattströms kritik mot Svenska Akademien blev också, till skillnad från Alice Munro, veckans Nobelskräll: "De delar ut 70 priser med väldigt dålig beredning, och ofta väldigt så, du vet 'du känner någon som kanske borde ha det här'".

Även för en som tidigare kallat De Aderton för en "feodal klubb för inbördes beundran" är anklagelser om nepotism något sensationellt. Särskilt när maken sitter på stol nummer 17.

Det låter kanske som att jag har fått en hang up på Ebba Witt-Brattström. Och det har jag. Eller kanske snarare på varför en akademiker och folkbildare av hennes kaliber söker sig bort från Sverige, ett land där hon inte längre känner sig hemma.

Det är inget gott betyg åt högskolevärlden och den kulturella/politiska offentligheten. Vi behöver Ebbor, inopportuna och ibland nästan skräckinjagande hårdnackade - kvinnliga - intellektuella. Med sin konservativa inställning i bildningsfrågor och ganska traditionella konkreta feminism är Witt-Brattström inte någon självklar favorit bland yngre systrar eller den vänster som hon en gång kom ifrån. Hennes emotionella allvar inför "ordet" känns också exotiskt för en generation som vant sig vid tutandet på Twitter.

Någon att förhålla sig till

Ebba Witt-Brattström är någon att förhålla sig till, reta sig på, lära sig av.

I dag väljer hon mest att medverka i svenska medier när det handlar om 1970-talslitteraturen. Förvisso intressant, men det är i finlandssvenska Hufvudstadsbladet som hon skriver de skarpa krönikorna om Wikileaks, Virginia Woolf och skolans kunskapsproblem.

Tills vidare får jag nog vackert ta mitt plakat och gå ut på torget: Det är ett år till valet, feminismen är nere för räkning, och kultursidorna i din morgontidning idisslar en debatt om debatten. Ebba, kom hem, för vi längtar efter dig.