Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dylan är motsatsen till vår tids trumpifiering

Bob Dylan. Foto: Joel Ryan / AP
Jonas Gardell. Foto: Jessica Gow / Tt / TT NYHETSBYRÅN
Donald Trump. Foto: Paul Hennessy / POLARIS POLARIS IMAGES

Genom att ge Nobelpriset till Bob Dylan lyfter Svenska Akademien fram ett annat slags berättande.

Jonas Gardell gläds åt att De Aderton valt ett konstnärskap med rötter i en folklig proteströrelse, som en motvikt till vår tids Trumpifiering.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fakta: Bob Dylan

Född 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota i USA.

Genre: Blues, country, folk, rock

Bob Dylan spelar gitarr, munspel, piano, bas, mandolin, dragspel, nyckelharpa och sjunger.

Han slog igenom år 1961 och släppte sitt första album "Bob Dylan" är 1962.

År 2000 tilldelades han Polarpriset.

Hans senaste album "Fallen Angels" släpptes i maj i år.

Dylan har haft två framträdande religiösa perioder, först en kristen och sedan en judisk. Han växte upp i en judisk familj och har de senaste 20 åren varit anhängare av den ortodoxjudiska Chabad Lubavitch-rörelsen.

Det går ett sus genom den litterära världen. Eller ett glädjetjut. Eller ett stön. Eller en fnysning.

Bob Dylan, som i många år av och till och mer eller mindre seriöst varit på förslag, har i år tilldelats Nobelpriset i litteratur.

De närmsta dagarna kommer vi läsa många lyckliga medelålders mediemän sjunga sin idols lov, liksom vi kommer att få se rynkade näsor som kommer ha synpunkter på allt från att Dylan är alltför folklig till att han är alltför mycket vit och man.

Själv väljer jag att glädja mig åt att Svenska Akademien väljer att erkänna en annan sorts berättande än man vanligen gör.

När jag själv häromdagen i en morgontidnings enkät skulle önska litteraturpristagare föreslog jag dramatikern och filmmanusförfattaren Tom Stoppard.

Berättande för film och tv har väl mig veterligt aldrig belönats, och när såg vi senast en dramatiker?

Stoppard har utvecklat och förnyat hur man berättar både på film och på scen, med perspektiv-, tids- och rumsförskjutningar som är mycket inspirerande, och med dramatiska verk som ”Arkadien”, ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”, och filmmanus som "Shakespeare in love” och nu senast den fantastiska filmversionen av ”Anna Karenina”, hade han gott kunnat komma i fråga. Men framför allt ville jag förorda Stoppard som exempel på litteratur som går utanför den finlitterära prosa och lyrik som Akademien vanligen belönar.

 

LÄS MER: 8 saker du måste veta om Bob Dylan

Glad för Dylans skull

Det råder ju delade meningar om ett Nobelpris ska ses som en samlad belöning till en genre, en världsdel eller en nation eller om det enbart är det enskilda författarskapet som prisas. Visst var exempelvis Gabriel García Márquez värd sitt pris 1982 men det fanns det fler latinamerikanska författare som var.

Hur som helst, de gånger Akademien går utanför ramarna och belönar ett annat berättande än prosan och lyriken är alltid upplyftande och bör uppmuntras.

Därför gläder jag mig åt Bob Dylans pris.

Och man kan inte låta bli att tycka att det ser ut som en finurlig tanke att Dylan får priset just den dag som Dario Fo går bort, den italienske dramatiker, regissör och skådespelare som ju fick priset 1997 för sitt arbete i en muntlig, folklig berättartradition.

Egentligen är jag inte säker på att det var just Dario Fo som borde haft priset, lika lite som jag är tvärsäker på Stoppard. Lars Forssell lär ha sagt att det var för att Charlie Chaplin redan var död.

Kanske är inte heller Dylan egentligen den optimala vinnaren om det är just amerikansk visdiktning som ska belönas. Kanske skvallrar det om ålder, kön och sexuella preferenser hos nuvarande akademiledamöter, vad vet jag. Kanske skulle man gett det till en Joni Mitchell i stället. Eller en Patti Smith.

 

LÄS MER: Karin Olsson:"Därför är Dylan ett dåligt val"

Dylan som motvikt till Trump

Man kan naturligtvis också ha invändningen att Dylans texter inte håller för ren läsning, att de inte tål jämförelsen med den stora poesin. Invändningen faller emellertid på just detta, att texterna inte är tillkomna för att läsas på det sättet utan höras sjungna.

Klaga inte på svanen för att den inte är en ankunge.

På samma sätt kan förresten med fog påstås att tonsättningar av bra poeter i regel är outhärdliga, och Gud bevare oss för "Mikael Wiehe sjunger Tranströmer".

Att däremot som Per Svensson i Sydsvenskan påstå att det är en "trumpifiering av priset" är både klumpigt, ogenomtänkt och faktiskt lite fånigt, vilket är ovanligt för den annars så kloke Svensson.

Donald Trump står just nu mer än någon annan som symbol för det post-sanna samhället, för lögnen satt i system och upphöjandet av narcissism till det högsta goda.

Dylan å sin sida med sitt uppriktiga sökande, sin tvekan och sitt famlande och inte minst sina rötter i folklig proteströrelse är väl snarast själva motsatsen.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!